Intressant för vem?

Del tre i blogg-triologin om att skapa intressanta akter fokuserar på publiken.
- För vem ska det vara intressant?

I mina tidigare inlägg Ett Cirkushjärta och Spänningens kittlande ögonblick spekulerade jag kring vad som skapar intresse och lockar oss att se mer. Nu ligger alltså fokus på att känna sin publik.

 

Foto: Joakim Skierus
Kläder: Saprema of Sweden

I vilken kontext ligger akten?
Fristående eller som en del i ett berättande, poetiskt eller spektakulärt sammanhang?

Är publiken barn, andra cirkusartister, kulturelit, företagare eller förbipasserande? Är publiken ens där på riktigt eller ska det filmas/fotas?

Att känna sin publik och dess intressen gör det betydligt enklare att känna sig trygg på scen och därmed mer fokuserad. Ta reda på saker om din publik. Kan du skapa någon form av igenkänningsfaktor? Något de kan relatera till? Vad imponerar? Vad förväntar dom sig och vad förvånar?

Intresse kan sedan skapas på så enormt många olika sätt, som jag nämnt tidigare. Men mycket handlar om artisternas närvaro, att de själva upplever att det är viktigt det dom gör. Att där finns ett samspel mellan rörelse, musik och personerna i rummet, såväl på scen som framför.
Att få någons uppmärksamhet är inte så svårt. Det är det där med att bibehålla intresset som är vår konstart.

Spänningens kittlande ögonblick

I mitt förra inlägg, Ett Cirkushjärta, fokuserade jag på vad som gör något intressant.

Eller rättare sagt – Det som fångar mitt intresse. Vilket jag kom fram till ofta är sånt som inte ser ut att vara möjligt.
Humor är också något som fångar mitt intresse. Och mod.
Att våga vara utanför normen, våga göra nytt, stort, litet... och såklart det som upplevs som konkret farligt.
När en börjar kombinera dessa faktorer börjar magin sprudla. Det där som inte går att ta på utan som bara är och gör en akt levande.

 
Oavsett konstart eller uppdrag så upplever jag att det är viktigt att pinpointa vad just Du finner intressant. Ska du skapa givande föreställningar för andra behöver det vara givande för dig. 

Foto: Joakim Skierus

Jag gillar det rena, avskalade.

Dansen – för att den enbart kräver en kropp. Inga attribut, ingen utrustning. Den bara är och går att göra så otroligt gränslös. Alla har vi en kropp, alla har vi olika förutsättningar, de allra flesta kan i någon mån relatera till dansaren och dess rörelser och ändå är de så långt bortom vad vi själva i många fall kan åstadkomma. Det är det där som inte ser ut att vara möjligt. Det är intressant.
Jag har fastnat för höjder – där kombinationen av djup och balans gör det intressant.

Ring och rep är mina favoriter. Simpla former. Begränsat men ändå så gränslöst i sina möjligheter. Omöjligt och därmed intressant.

Ett cirkushjärta

För ett par veckor sedan var jag i Cirkus Cirkörs högkvarter för att delta i ett Labb. En veckas laborerande och grottande i vad eldkonst är och skulle kunna vara. Tillsammans med artister, konstnärer, attributmakare och idésprutare spånade vi kring och testade vägar att utveckla eldkonsten sceniskt och tekniskt.

Det var flummigt, kul och otroligt givande.

Vi gick in i en veckas process utan krav, utan deadlines eller tanke om slutprodukt. Vi gick därifrån med ett ägg, en permobil och ett helt föreställningskoncept.

Mitt hjärta klappar för konsten och det klappar fortare under spänningens kittlande ögonblick.
För det som intresserar mig med konst – det är det där som inte ser ut att vara möjligt.
Det kan ha ett budskap, en djupare mening och intention åt något håll. Men det är tappas helt om publiken tappar intresset.

Jag har tidigare skrivit om Den motiverade rörelsen. Det har länge varit mitt hjärtebarn, att det ska finnas en funktion och ett syfte med allt vi gör på scen, en logisk strävan. Under veckan i Labbet kom jag att se en utveckling på min tanke om den motiverade rörelsen. Och det är just det här med att skapa intresse. Vad gör något intressant att titta på?
När tappar vi intresset? Av vilken anledning?

Att hitta sammanhäng

- Ett inlägg om att hitta flytet för dig som tränar luftakrobatik.

Att få till ett flyt mellan sina rörelser är svårt. Svårare och jobbigare än alla trick och positioner. Det kräver tålamod, tillit till sig själv och en förmåga att stänga av censuren när en tränar.
Det är också där jag känner att varje artist hittar sin stil, sitt språk. Du hittar ett flow som funkar med din kropp, med dina förutsättningar och ditt syfte.

Hur gör du för att skapa flyt mellan häng och positioner?

När jag lärt mig ett nytt trick vill jag redan samma träning hitta ett sammanhang, en övergång. Vissa saker en ser på bilder är helt hopplösa att ta sig in i eller vidare ifrån. Då är det inte alltid värt att lägga tid på att lära sig, iaf inte just nu.
Mitt bästa tips för att hitta flow är att improvisera till en musik som du gillar, där du kan höra flytet.
Filma gärna, då behöver du inte fokusera på samma sätt och kan i efterhand kolla vilka som var smidiga övergångar, vilka som kan bli eller vilka andra möjligheter som kan finnas.
Det svåra här kan vara att lita på att du kan variera dig och att koppla bort dom andra i salen, för du får aldrig träna själv i luften.
Kanske finns det andra där som är bättre än dig. Men tänk också på att dom varit precis där du är och kommer bli sjukt imponerade av att du vågar och orkar en hel låt med fritt flow. Dom kommer också alldeles säkert få idéer om nya övergångar som de själva inte tänkt på.
Det är också i det här letandet och testandet som de nya tricken uppstår. Där behov och syfte sammanfaller i rörelsen.

Känn in, ställ in

Idag gjorde jag något jag väldigt sällan gör.
Jag kände efter om jag verkligen skulle träna, och lät bli.
För att jag är på tok för trött.

Vanligen känner jag alltid av min kropp, känner in och tränar

Foto: Joakim Skierus
kläder: Saprema of Sweden

därefter. Framför allt är det nog förväntningarna jag sätter utefter dagsform.
Men frågan om träningens vara eller inte vara existerar inte. Är jag inte sjuk är det inget att ifrågasätta. Den typen av känna efter finns inte vilket jag tycker är väldigt skönt. Jag behöver aldrig motivera mig, prioritera eller kämpa för att ta mig till träning. Tvärt om.

Idag är jag trött. Sådär så det svider i ögonen.
På schemat är egentligen konditionsträning och ett helt fantastiskt danspass på gymmet. Rolig träning, ingen prestation. Och bara en vecka kvar till Tough Viking där konditionen är min största osäkerhet.
Kommer jag förbättra min prestation om jag tränar idag? Kommer jag bygga upp kroppen om jag tränar fast jag sovit och ätit dåligt?
Jag kommer träna psyke, uthållighet (envishet) och kunna stå emot min trötthet? Är det viktigt att lägga fokus på nu?
Är det något jag vanligen har svårt för och kommer det vara relevant den där lördan när jag och en vän brölar ut i terrängen och ger järnet?

Är jag intresserad av en bra tid eller att ta mig runt?

Målet för mig med att springa tough viking är att få en deadline på att träna kondition. Att klara springa minst 5 km så jag känner mig pepp på att springa ute i sommar och har något att ta av under spelperioder.
Vi behöver kondition för att orka, för att inte bli sjuka och för min egen del behöver jag den för min självkänsla och förmåga att ta mig an utmaningar.

Energi

För ett par helger sen var jag på work shop i ATS (American Tribal Style) för Christine Adams från Fat Chance Belly Dance. 

Hon pratade bland annat om energi. Att energi är oändlig, den uppstår inte, den försvinner inte utan den finns i allt omkring oss och är i ständig förflyttning. Christine pratade om rörelseenergin i kroppen men också om att använda golvets energi, att överföra och motta energi genom golvet.

För den som dansat, oavsett teknik skulle jag gissa, så är det en bekant mening.

Jag har dansat och jobbat med kroppen i 20 år nu. Jag har hört det sedan jag började och kommit djupare och djupare i min förståelse för energi. Och nu slog det mig. BAM!
Energi uttrycks i rörelse. 

Antingen fysisk och synbar rörelse eller på partikelnivå i form av ljud eller värme.
Om vi långsamt böjer knäna och sedan snabbt skickar en stor mängd energi i golvet genom att sträcka knän och fötter så lyfter vi i ett hopp. Om vi istället lyfter benet och böjer ett knä för att sedan släppa foten i golvet får vi ett stamp. Energin i benet hinner inte absorberas av golvet vilket skapar ett energitryck - ett ljud.
Likaså blir det ljud av energin efter ett hopp om vi inte landar mjukt och lämnar tillbaka energin i golvet.

Att tänka på rörelse som energi ger oss andra perspektiv på rörelse. För att motivera rörelser och skapa flöden behöver vi låta energin överföras genom kropp och rum och undvika att tvinga den byta riktning.

Rörelse VS Religion

Saprema of Sweden

Dans, akrobatik och yoga är som en tro för mig.
Rörelse ger mig lugn, styrka, trygghet, svar och hopp.
Att röra mig tillsammans med andra, att svettas och skratta och svära och kämpa – det ger mig tillhörighet, ett sammanhang där jag känner att jag behövs.
Träningslokalen, teatern eller studion blir en trygg plats, ett hem och en tillflyktsort.
Människan behöver allt det här och när vi funnit det i något, oavsett vad, vill vi visa det för andra. Vi vill att våra nära ska se och känna och uppleva allt det där bra och fantastiska som vi gör.
Jag bjuder ofta med folk till cirkusträningarna. Får jag chansen att undervisa i dans och komposition så tar jag den och jag fullkomligt älskar att se andra våga sig utanför sin bekvämlighetszon och ta sig an någon annans värld.

Jag vill sprida den känsla jag får av att röra mig.
Jag gör det från scenen och jag gör det så mycket jag kan i min vardag. Jag önskar verkligen att alla omkring mig kunde vara lika rörelsefrälsta som mig. Men vi är olika och alla har sin grej. Därför är det också så viktigt att ta sig tid att släppa in andra i sin zon, vidga den en smula.

Anna har frälst mig med magdansen. Men jag behöver inte släppa den dans och rörelse jag redan har i kroppen för det. Jag lägger bara till. Det är det som är det fina.
Och nu har hon utmanat mig att dansa själv i en ATS-improvisation. Långt utanför min zon. Here we go!