Intressant för vem?

Del tre i blogg-triologin om att skapa intressanta akter fokuserar på publiken.
- För vem ska det vara intressant?

I mina tidigare inlägg Ett Cirkushjärta och Spänningens kittlande ögonblick spekulerade jag kring vad som skapar intresse och lockar oss att se mer. Nu ligger alltså fokus på att känna sin publik.

 

Foto: Joakim Skierus
Kläder: Saprema of Sweden

I vilken kontext ligger akten?
Fristående eller som en del i ett berättande, poetiskt eller spektakulärt sammanhang?

Är publiken barn, andra cirkusartister, kulturelit, företagare eller förbipasserande? Är publiken ens där på riktigt eller ska det filmas/fotas?

Att känna sin publik och dess intressen gör det betydligt enklare att känna sig trygg på scen och därmed mer fokuserad. Ta reda på saker om din publik. Kan du skapa någon form av igenkänningsfaktor? Något de kan relatera till? Vad imponerar? Vad förväntar dom sig och vad förvånar?

Intresse kan sedan skapas på så enormt många olika sätt, som jag nämnt tidigare. Men mycket handlar om artisternas närvaro, att de själva upplever att det är viktigt det dom gör. Att där finns ett samspel mellan rörelse, musik och personerna i rummet, såväl på scen som framför.
Att få någons uppmärksamhet är inte så svårt. Det är det där med att bibehålla intresset som är vår konstart.

Spänningens kittlande ögonblick

I mitt förra inlägg, Ett Cirkushjärta, fokuserade jag på vad som gör något intressant.

Eller rättare sagt – Det som fångar mitt intresse. Vilket jag kom fram till ofta är sånt som inte ser ut att vara möjligt.
Humor är också något som fångar mitt intresse. Och mod.
Att våga vara utanför normen, våga göra nytt, stort, litet... och såklart det som upplevs som konkret farligt.
När en börjar kombinera dessa faktorer börjar magin sprudla. Det där som inte går att ta på utan som bara är och gör en akt levande.

 
Oavsett konstart eller uppdrag så upplever jag att det är viktigt att pinpointa vad just Du finner intressant. Ska du skapa givande föreställningar för andra behöver det vara givande för dig. 

Foto: Joakim Skierus

Jag gillar det rena, avskalade.

Dansen – för att den enbart kräver en kropp. Inga attribut, ingen utrustning. Den bara är och går att göra så otroligt gränslös. Alla har vi en kropp, alla har vi olika förutsättningar, de allra flesta kan i någon mån relatera till dansaren och dess rörelser och ändå är de så långt bortom vad vi själva i många fall kan åstadkomma. Det är det där som inte ser ut att vara möjligt. Det är intressant.
Jag har fastnat för höjder – där kombinationen av djup och balans gör det intressant.

Ring och rep är mina favoriter. Simpla former. Begränsat men ändå så gränslöst i sina möjligheter. Omöjligt och därmed intressant.

Ett cirkushjärta

För ett par veckor sedan var jag i Cirkus Cirkörs högkvarter för att delta i ett Labb. En veckas laborerande och grottande i vad eldkonst är och skulle kunna vara. Tillsammans med artister, konstnärer, attributmakare och idésprutare spånade vi kring och testade vägar att utveckla eldkonsten sceniskt och tekniskt.

Det var flummigt, kul och otroligt givande.

Vi gick in i en veckas process utan krav, utan deadlines eller tanke om slutprodukt. Vi gick därifrån med ett ägg, en permobil och ett helt föreställningskoncept.

Mitt hjärta klappar för konsten och det klappar fortare under spänningens kittlande ögonblick.
För det som intresserar mig med konst – det är det där som inte ser ut att vara möjligt.
Det kan ha ett budskap, en djupare mening och intention åt något håll. Men det är tappas helt om publiken tappar intresset.

Jag har tidigare skrivit om Den motiverade rörelsen. Det har länge varit mitt hjärtebarn, att det ska finnas en funktion och ett syfte med allt vi gör på scen, en logisk strävan. Under veckan i Labbet kom jag att se en utveckling på min tanke om den motiverade rörelsen. Och det är just det här med att skapa intresse. Vad gör något intressant att titta på?
När tappar vi intresset? Av vilken anledning?

Att hitta sammanhäng

- Ett inlägg om att hitta flytet för dig som tränar luftakrobatik.

Att få till ett flyt mellan sina rörelser är svårt. Svårare och jobbigare än alla trick och positioner. Det kräver tålamod, tillit till sig själv och en förmåga att stänga av censuren när en tränar.
Det är också där jag känner att varje artist hittar sin stil, sitt språk. Du hittar ett flow som funkar med din kropp, med dina förutsättningar och ditt syfte.

Hur gör du för att skapa flyt mellan häng och positioner?

När jag lärt mig ett nytt trick vill jag redan samma träning hitta ett sammanhang, en övergång. Vissa saker en ser på bilder är helt hopplösa att ta sig in i eller vidare ifrån. Då är det inte alltid värt att lägga tid på att lära sig, iaf inte just nu.
Mitt bästa tips för att hitta flow är att improvisera till en musik som du gillar, där du kan höra flytet.
Filma gärna, då behöver du inte fokusera på samma sätt och kan i efterhand kolla vilka som var smidiga övergångar, vilka som kan bli eller vilka andra möjligheter som kan finnas.
Det svåra här kan vara att lita på att du kan variera dig och att koppla bort dom andra i salen, för du får aldrig träna själv i luften.
Kanske finns det andra där som är bättre än dig. Men tänk också på att dom varit precis där du är och kommer bli sjukt imponerade av att du vågar och orkar en hel låt med fritt flow. Dom kommer också alldeles säkert få idéer om nya övergångar som de själva inte tänkt på.
Det är också i det här letandet och testandet som de nya tricken uppstår. Där behov och syfte sammanfaller i rörelsen.

Känn in, ställ in

Idag gjorde jag något jag väldigt sällan gör.
Jag kände efter om jag verkligen skulle träna, och lät bli.
För att jag är på tok för trött.

Vanligen känner jag alltid av min kropp, känner in och tränar

Foto: Joakim Skierus
kläder: Saprema of Sweden

därefter. Framför allt är det nog förväntningarna jag sätter utefter dagsform.
Men frågan om träningens vara eller inte vara existerar inte. Är jag inte sjuk är det inget att ifrågasätta. Den typen av känna efter finns inte vilket jag tycker är väldigt skönt. Jag behöver aldrig motivera mig, prioritera eller kämpa för att ta mig till träning. Tvärt om.

Idag är jag trött. Sådär så det svider i ögonen.
På schemat är egentligen konditionsträning och ett helt fantastiskt danspass på gymmet. Rolig träning, ingen prestation. Och bara en vecka kvar till Tough Viking där konditionen är min största osäkerhet.
Kommer jag förbättra min prestation om jag tränar idag? Kommer jag bygga upp kroppen om jag tränar fast jag sovit och ätit dåligt?
Jag kommer träna psyke, uthållighet (envishet) och kunna stå emot min trötthet? Är det viktigt att lägga fokus på nu?
Är det något jag vanligen har svårt för och kommer det vara relevant den där lördan när jag och en vän brölar ut i terrängen och ger järnet?

Är jag intresserad av en bra tid eller att ta mig runt?

Målet för mig med att springa tough viking är att få en deadline på att träna kondition. Att klara springa minst 5 km så jag känner mig pepp på att springa ute i sommar och har något att ta av under spelperioder.
Vi behöver kondition för att orka, för att inte bli sjuka och för min egen del behöver jag den för min självkänsla och förmåga att ta mig an utmaningar.

Energi

För ett par helger sen var jag på work shop i ATS (American Tribal Style) för Christine Adams från Fat Chance Belly Dance. 

Hon pratade bland annat om energi. Att energi är oändlig, den uppstår inte, den försvinner inte utan den finns i allt omkring oss och är i ständig förflyttning. Christine pratade om rörelseenergin i kroppen men också om att använda golvets energi, att överföra och motta energi genom golvet.

För den som dansat, oavsett teknik skulle jag gissa, så är det en bekant mening.

Jag har dansat och jobbat med kroppen i 20 år nu. Jag har hört det sedan jag började och kommit djupare och djupare i min förståelse för energi. Och nu slog det mig. BAM!
Energi uttrycks i rörelse. 

Antingen fysisk och synbar rörelse eller på partikelnivå i form av ljud eller värme.
Om vi långsamt böjer knäna och sedan snabbt skickar en stor mängd energi i golvet genom att sträcka knän och fötter så lyfter vi i ett hopp. Om vi istället lyfter benet och böjer ett knä för att sedan släppa foten i golvet får vi ett stamp. Energin i benet hinner inte absorberas av golvet vilket skapar ett energitryck - ett ljud.
Likaså blir det ljud av energin efter ett hopp om vi inte landar mjukt och lämnar tillbaka energin i golvet.

Att tänka på rörelse som energi ger oss andra perspektiv på rörelse. För att motivera rörelser och skapa flöden behöver vi låta energin överföras genom kropp och rum och undvika att tvinga den byta riktning.

Rörelse VS Religion

Saprema of Sweden

Dans, akrobatik och yoga är som en tro för mig.
Rörelse ger mig lugn, styrka, trygghet, svar och hopp.
Att röra mig tillsammans med andra, att svettas och skratta och svära och kämpa – det ger mig tillhörighet, ett sammanhang där jag känner att jag behövs.
Träningslokalen, teatern eller studion blir en trygg plats, ett hem och en tillflyktsort.
Människan behöver allt det här och när vi funnit det i något, oavsett vad, vill vi visa det för andra. Vi vill att våra nära ska se och känna och uppleva allt det där bra och fantastiska som vi gör.
Jag bjuder ofta med folk till cirkusträningarna. Får jag chansen att undervisa i dans och komposition så tar jag den och jag fullkomligt älskar att se andra våga sig utanför sin bekvämlighetszon och ta sig an någon annans värld.

Jag vill sprida den känsla jag får av att röra mig.
Jag gör det från scenen och jag gör det så mycket jag kan i min vardag. Jag önskar verkligen att alla omkring mig kunde vara lika rörelsefrälsta som mig. Men vi är olika och alla har sin grej. Därför är det också så viktigt att ta sig tid att släppa in andra i sin zon, vidga den en smula.

Anna har frälst mig med magdansen. Men jag behöver inte släppa den dans och rörelse jag redan har i kroppen för det. Jag lägger bara till. Det är det som är det fina.
Och nu har hon utmanat mig att dansa själv i en ATS-improvisation. Långt utanför min zon. Here we go!

100% av idag

Foto: Joakim Skierus
Saprema of Sweden

Dagsform är något jag kan ha svårt att acceptera.

Har jag orkat eller klarat något en dag ska det fungera även idag.

Går jag in i en studio och tänker att jag ska ”ta det lugnt idag” så vet jag att det oftast inte blir så. Bör jag ta det lugnt av någon anledning är det säkrast att hålla sig borta helt.
Men faktum är att det är så otroligt viktigt att kunna ge allt. Och därmed inse att allt är olika från dag till dag.

Under min utbildning på Gotlands dansutbildning lärde jag mig att alltid ge 100% av idag. Att det kunde innebära full energi och pepp under 8 timmars intensiv träning med långa repetitioner och korta raster. Medan 100% somliga dagar handlade om att ta sig till studion överhuvud taget eller att stå vid stången och göra långsamma tenduer.

100% av idag innebar att påbörja arbetet med en ny akt. En koreografi att bearbeta och utveckla för att behålla i några år framöver.
Att arbeta med ett konstnärligt projekt som ska bli nån form av beständigt kommer bli en ny form av resa för mig. Ett projekt jag ser väldigt mycket fram emot.

Än så länge är det trevande tester och improvisation som gäller.
Work in progress, first edition.

Hit med lite farligheter!

Det är november. Den sprakande hösten börjar bli grå och sommarens äventyr känns långt bort på alla håll.

Förberedelser för eldshow
Foto: Joakim Skierus

Vintern är oftast den tid då jag helst av allt bara vill bo i studion och spendera dagarna i mina träningskläder och låta idéerna urarta. Jag trivs i svettiga träningskläder. Jag mår ofantligt bra av perioder av planlöst sökande bland rörelser och grottande i min egen kropp.

Men i år blir det annat.

Denna höst har jag fått möjlighet att utföra galenskap på nya nivåer. Jag fick på några veckor lära mig gå på styltor för ett gig som också involverade uppblåsbara dräkter och brandslangar med färg. Härom dagen testades brinnande käpphästar och trimmade eldkastare inför premiären av Inferno. Sakta biffar jag till mig för att klara ca 30 föreställningar med de skitstora vingarna på mina armar. Vinterns mål blir i år att sätta minst ett nytt fall/snurr i ringen + att förbättre min point och tekniken för handstående.
Vad är dina vintermål?

Eldslukerskan

Jag har en elev på mitt jobb som alltid kallar mig för Eldslukerskan.

Foto: Johan Hartman

Att blanda jobbet som elevassistent men cirkusscenen är verkligen att leva ett dubbelliv.
Ena dagen hänger jag i en uppblåsbar kostym 6m över en scen med kända Djs, nästa dag sitter jag i ett grupprum och lyssnar på matematikmusik om treans tabell (för övrigt inte en tretakt). 

På kvällarna repar jag eldshow, syr glittriga kostymer eller tränar akrobatik. På dagarna är det klätterställning, mellanmål och skogen som gäller.

Jag älskar det, kontrasterna.

Scenen som arbetsplats är magisk. Det är mitt Narnia.
Snart drar repetitionerna inför Inferno igång. Tillsammans med Burnt out Punks och Joe Labero kommer jag och några kollegor ha The Theatre som arbetsplats i två månader framöver. Det blir till att pausa det övriga livet i två månader. Mina arbetspersonligheter kommer verkligen att sättas på prov när jag springer mellan sceningången och lärarrummet. Det kommer vara dagar kantade av sminkrester, förvirrad afasi och trötthumor. Det kommer vara slitigt, skitigt, skitkul, galet och märkligt.
Scenliv helt enkelt. Ingen glamour här inte.

Självdistans är en konst

Jag diskuterade självdistans med en vän häromdan. Mycket av det vi gör på scen kräver en hel del självdistans, framför allt i den skapande fasen där testandet är så otroligt viktigt. Samtidigt är det oerhört sällan får ägna oss åt att utforska och utveckla självdistansen.
 

Personligen har jag en förkärlek för groteska och absurda rörelser. Jag gillar det obekväma och märkligt fascinerande. Jag har inget emot att vara ”ful” på scen - sålänge det är rätt ful.

Men så är alltid den där känsliga gränsen närvarande. Gränsen mellan uppskattning och kritik, nyfikenhet och ifrågasättande.

Det ena eller andra är inte mer negativt eller mindre önskat, det handlar helt enkelt om olika inställning. Och om min förmåga att hålla självdistansen och stå för mitt uttryck eller att krypa ihop för idealen och känna mig usel och missförstådd.

Självdistansen gör mig till en bättre pedagog, en ärligare människa och den har gett mig äventyr och försatt mig i situationen jag aldrig kunnat drömma om.

Dit hjärtat går

Jag har skrivit om hjärtat förr.

Jag har skrivit om problemen med att få skälig lön som kulturarbetare.

Men det här är så himla viktigt!

Att jobba med kultur innebär att ständigt behöva motivera varför en ska få lön för sina timmar. Att få jobba med något en brinner för förväntas i många fall räcka som ersättning.

Det är som om bara jobbiga jobb räknas som jobb.

Det får mig att känna att det jag gör är mindre värt, något som går emot den efterfrågan jag upplever. Men framförallt är det en fruktansvärt tragisk syn de flesta har på sitt arbete.
Vi lägger ner otroligt mycket av vår livstid på våra jobb och utbildningen inför dessa – så satsa på något utvecklande, något du brinner för, något som är kul och känns bra.

Ur föreställningen Gofar med Girls on Fire
Foto: Joakim Skierus

Nu råkar jag vara en sån person som valt, eller iaf försöker välja, ett sånt där kul yrke som jag brinner för. Och jag kommer på mig själv i många situationer med att förminska dess nöje och min lust till det just för att andra ska känna att det också är ett ”jobb” och bör avlönas.

Flera gånger har jag också tvingats gå emot mitt hjärta och min lust för detta jobb just av den anledningen att jag inte får betalt. Eller för att jag, genom att följa mitt hjärta, skulle sumpa branschen för mina kollegor och låta företag tjäna pengar på professionella artister som förtjänar klokt betalt.

Men det är också mitt liv och mitt hjärta. Jag som vill brinna, jag som vill pirra bakom scen, jag som vill genomföra alla de där dumma idéerna och låta andra ta del av det.

Att många inte har ett arbete de brinner för och längtar till kan inte jag göra något åt.

Tillbaka till verkligheten

Efter en sommar av repetitioner, föreställningar, undervisning och galna eskapader är jag nu hemma igen. Tillbaka i verkligheten med någon form av begynnande rutiner. Även om det verkar vara för en kort tid framöver.

Det finns många möjligheter som rycker och drar nu. Mycket som är spännande. Mycket som är bra. I allt detta ställer jag mig ständigt frågan; Hur ska jag hålla?

Jag vet att mycket av min blogg fokuserat kring kroppslig hållbarhet den senaste tiden. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att träna långsiktigt.
Mycket av det jag möter i diskussioner, media och ideal får mig att känna ett obehag och en skräck inför hur många ser på sina kroppar och sin träning. Idiotin i att #aldrigvila, att inte kunna njuta av mat utan att tankarna vandrar till kompensation eller att känna sig ”duktig” snarare än lycklig efter en springtur.

Foto: Staffan Pinner

Nu senast kom jag hem från Medeltidsveckan på Gotland. För oss artister innebär det en tämligen hård ”gycklardeff” då vi tappar x antal kg kroppsmassa pga vätskebrist, sömnbrist, riggning, roddning, släpande och firande. Det är så värt det.

Det innebär nu en vecka av vila och kakor för att återfå mitt underhudsfett och energin att ta mig an nya utmaningar och mål.

Jag har de senaste veckorna hört många cirkusartister säga att ring är den mest smärtsamma disciplinen. Och utan underhudsfett börjar jag bli beredd att hålla med ;)

Ett starkt hjärta

Hjärtat är en helt otrolig pryl som kan vara så enormt starkt.

Det kände jag idag när jag i 27° värme lycklig sprang genom skogen. Mitt hjärta kan kämpa, mitt hjärta tål livet, mitt hjärta är envist och mitt hjärta orkar.
I uppförsbackarna kände jag det banka i bröstet, på ett skönt och arbetande sätt. Jag kan lita på mitt hjärta.

Jag vet att vi inte fysiskt känner med hjärtat utan att vi har olika center i vår hjärna som styr, skickar ut signaler, sätter igång hormoner etc etc.

Foto: Joakim Skierus

Och kanske är det inte i hjärtat specifikt jag upplever att vissa känslor uttrycker sig. Mer som i bröstkorgen, uppåt nånstans, strax under nyckelbenen.
Men jag kommunicerar ofta till mitt hjärta under tiden jag dansar och rör mig. Hjärta och lungor främst. Att faktiskt tänka tankar till min kropp hjälper mig att orka, hjälper mig att andas, hjälper hjärtat att pumpa ut syrerikt blod till mina muskler så att jag orkar springa, orkar hoppa och klarar sträcka ut ända längst ut i tår och fingrar.
Ju mer anatomi jag läst och lärt mig exakt om muskler, leder och funktioner, destu lättare har det varit för mig att föra kroppen dit jag vill.

I och med att det faktiskt är i hjärnan som våra känselcentra sitter kan vi skicka signaler till dessa och i viss mån styra. Sceniskt är det guld värt. I livet i övrigt – helt obeskrivbart.

Varför tävlar vi inte i cirkus?

Kanske mest för att vi inte vill.

Foto: Björn Pinner

Nycirkus handlar om kroppen och vad den kan göra. Vad vi kan göra tillsammans.

Att vi är olika blir vår styrka och det finns möjlighet att utnyttja det till max. Olika är något oerhört bra. Därmed blir det också skvatt omöjligt att tävla i cirkus. Det går inte att jämföra sig med andra när själva kärnan i det vi gör handlar om olikhet, personlighet och det som gör just den egna kroppen och dess kvalitéer speciella.

Det finns en enorm mängd olika grenar inom cirkusen. Alla har vi olika lätt för dem, tycker det är olika kul eller klurigt. Ärligt talat så verkar inget samma för någon.
Att lära ut grunderna inom en disciplin har jag brottats med många gånger. För det som är lätt för mig har visat sig omöjligt för andra, och några av mina svåraste trick klarar någon annan på första försöket. 

Vi är olika starka, viga, stora, snea, rädda och envisa.

Det är bra.

Återhämtning

Sommaren är här och för min del innebär det eldshower, sommarläger, medeltidsmarknader och parkhäng.

Det innebär att resa genom hela landet och sova på konstiga ställen. Det är med andra ord en fantastisk och efterlängtad tid för mitt sinne men innebär för min kropp: dålig sömn, lite vila, extrema krav och påfrestningar och ont om vanlig träning.

Så hur gör en under spelperioder och turnéer för att hålla?

Morgontiden ovärderlig för mig. 

Tid att vara i min kropp. Tid att känna efter. Stunder då jag planerar och skapar möjligheter för återhämtning.

Återhämtning är för mig inte synonymt med vila. Återhämtning handlar om att återta en balans. Om att återfå fokus för att återigen ha kraft och energi.

På vintern består min återhämtning ofta av bastu/bad, en kväll med en vän och stora koppar te eller en film.
Nu på sommaren kan återhämtningen vara en löprunda, en timmes ensamtid vid havet eller yoga i solen.

Medvetna val

Nyckeln till allt koreograferande handlar för mig om medvetna val. Att göra dem och att vara tydlig med dem.

Ingen rörelse är fel om jag bestämt att den ska vara där. Inte ens en slarvig rörelse är fel om det är tydligt att den ska vara slarvig.

Blickar, ansiktsuttryck, fingrar, kroppar, ryggar... allt går att välja. Vissa val är svåra, andra känns naturliga och i vissa fall behöver en bryta mot det naturliga för att skapa något intressant.
De medvetna valen kan också ligga i musiken, valet att gå med eller mot, upp eller ner. De kan göras i rummet, i riktningar och nivåer, eller i möten med andra.
När vi börjar bryta ner det blir valen oändliga, vilket gör koreografens yrke så svårt och beundransvärt. 

Men det är också de medvetna valen som gör koreograferandet enkelt. I alla fall för min del.
Det gör det begripligt för mig vad jag sysslar med egentligen. Det hjälper mig att minnas vilka rörelser jag satt ihop, för det finns en motivering till varför jag hamnat på en viss plats, i en viss position. De medvetna valen gör det också möjligt för mig att förklara för någon annan vad jag vill ska hända, med vilket uttryck och när.

Medvetenheten är en första länk till de medvetna valen. Innan du är medveten om dina rörelser är det mycket svårt att göra val kring dem. Sara skrev nyligen ett  blogginlägg om just medvetenhet och hur du kan tänka och jobba för att öka medvetenheten i dina rörelser.

Att leva på gränsen

Jag har länge fascinerats av människans ursprung och återgår gärna till teorier om vår härkomst och människans naturliga beteende.

Extremsportare och äventyrare kan för många upplevas som oansvariga, som att där finns en inneboende dödslängtan eller bara ett enormt bekräftelse- och uppmärksamhetsbehov. Men jag tror att det är något väldigt grundläggande för oss människor som styr dessa personer.

Forskning (förlåt, osäker på källan) visar dessutom att en stressad kropp mår bra av att springa. Löpningen ger utlopp för de stresshormon som kroppen byggt upp och simulerar flykt från faran. Detta minskar mängden stresshormon i kroppen och gör det möjligt för oss att fungera som vanligt igen, då vi bättre kan hantera det som stressar oss.
Om vi däremot fortsätter att försätta oss i stressande situationer kommer kroppens stressnivå att bli konstant och stressen kronisk, vi blir utbrända. Stresshormonen tar då över delar av vår hjärnkapacitet och gör oss sämre fungerande. T.ex sätter det sig ofta på närminne, koncentrationsförmåga och förmåga att skärma av sinnesintryck. Saker som i sin tur ökar vårat stresspåslag.

Så andas ut, spring för livet och landa i lugnet.

Jag har en teori om att vi, som alla djur, är skapta för att leva under betydligt svårare förhållanden än vi gör idag, med ständiga hot om vår existens. Inte som att vi är ämnade för ständig misär. Bara att vi genom att leva i naturen skulle ha betydligt fler fiender och hot än i det trygga liv många av oss lever idag. Att den stress vi i det moderna västsamhället utsätter oss för är långt mer komplex än kyla eller brist på mat. För mig finns det ett stresshanterande funktion och en längtan efter de där riktiga farorna. Att hantera elden, de höga höjderna och att jaga över scenen tills där är blodsmak i munnen, det ger min kropp lugn.

Ofta har jag levt på gränsen av vad jag orkar, på gränsen mellan rätt och fel och balanserar gärna på gränsen av det som är socialt accepterat. Det finns något i klychan om att Känna att du lever.

Att lära barn Sunt förnuft?

Jag har kommit på mig själv flera gånger då jag uppmanat mina elever att i olika sammanhang använda sitt sunda förnuft.

Dom brukar se på mig med tomma blickar.

Hur förklarar du sunt förnuft för ett barn?

Foto: Joakim Skierus

Någon smart människa har sagt att 

”Gott omdöme får vi genom våra erfarenheter. Erfarenheter får vi genom dåligt omdöme”

Sant.

Men när vi t.ex jobbar med akrobatik finns det inte möjlighet till så många misstag. När eleverna ska lära sig passa varandra eller själva bedöma utrymmet för en hjulning är riskerna för stora om de inte själva kan kalkylera på konsekvenserna.

Inför barnens större idéer kan jag ofta be dem att stanna upp och känna efter. Känns det inte helt bra i magen är det troligen inte någon bra idé att testa.

Men helst vill jag att de ska kunna identifiera riskmomenten själva.

Av vilken anledning kan det gå fel?
Vart kan det gå fel, åt vilket håll faller det?
Vad kan jag göra för att förhindra det?
Behöver jag hjälp/pass?

Oavsett ålder är det alltid viktigt att våga be om pass när vi sysslar med moment som är svåra för oss. Lika viktigt är att våga säga ifrån om vi inte skulle känna oss trygga med att passa.

På sommaren vaknar elden

Sommaren är här. Det innebär festivaler, marknader, karnevaler och stadsfester. Det innebär att sveriges eldartister kommer ut på gatorna, akrobater och jonglörer ses kasta loss i parkerna och jag kommer minska ner till ett blogginlägg/vecka.

Akrobatik på sommaräng med Sara
Foto: Joakim Skierus

Jag kommer ägna den här sommaren åt att lära mig. Ta varje chans till nya erfarenheter att dela med mig av och se till att göra mer av det som gör mig lycklig. Jag tänker fylla mig till bredden så att jag har allt att ge när hösten kommer och låta glöden värma mig vintern igenom.
Mitt hjärta klappar allt starkare för folktrons väsen och knytt. Nyfikenheten finns kring midsommarnattens mystik och spirande magi. Kanske är det natten för framtid och förändring, för nya utmaningar och drömmar.

Sommartips:

Girls on Fire, ett samarbete mellan fyra eld-, nycirkus- och musikgrupper från hela Sverige, presenterar Gofar, 4-5 aug i Visby.

Cirkus Stenkrossen i Lund har fått igång sin verksamhet.
Sugen på att komma förbi och träna? Hör av dig till Stenkrossen

Följ Sara och hennes projekt Equilibrium som spelas under Baobabfestivalen i Malmö.