Att förstå konst

Jag hade ett samtal häromdagen med en artistkollega som föredrar den kommersiella konsten och underhållningen framför den mer moderna, svårtolkade och "fina" konsten. Något som jag kan uppleva är tabu inom scenvärlden; att gilla när det är stort, ytligt och flådigt.

Foto: Jacob Allestad

Den moderna konsten, eller kanske snarare kulturelitskonsten, uppfattas ofta som ”svår” i den bemärkelsen att publiken inte uppenbart förstår dess syfte och budskap. Det finns en risk att publiken känner sig dumma då de inte begriper. Många låtsas förstå, andra läser in vad de känner att de vill eller behöver se.

När det handlar om rörelsekonst så som dans, performance, cirkus mm så känner jag själv att det kan vara skönt att inte förstå alla gånger. Eller snarare att jag fokuserar på hyllningen till kroppen. Då jag ser en dansföreställning upplever jag ofta fascination, humor, förundran, lycka, avund, förvirring och inspiration. Om där funnits ett budskap jag missat är det i så fall inget jag saknar.

Handlar det om betraktarens syfte med konsten eller konstnärens?

Skiljer det sig mellan olika konstformer?

Går jag däremot på teater vill jag kunna följa med i en röd tråd. Det behöver inte vara en historia, men ett sammanhang.
Det kan till viss del handla om att jag är mindre van vid teater och att den genom sin tillgång till språk anses vara bättre lämpad för direkt kommunikation med sin publik.

När jag vrider på det här inser jag att det handlar om träning och en vana att se konst. Vi behöver träna oss i att uppfatta och tolka konst om vi ska kunna begripa den. Självklart.

Sen är det ju så att begriplighet inte automatisk medför gillande.
DET är ändå något som helt och hållet är upp till oss själva.

Dit hjärtat går

Jag har skrivit om hjärtat förr.

Jag har skrivit om problemen med att få skälig lön som kulturarbetare.

Men det här är så himla viktigt!

Att jobba med kultur innebär att ständigt behöva motivera varför en ska få lön för sina timmar. Att få jobba med något en brinner för förväntas i många fall räcka som ersättning.

Det är som om bara jobbiga jobb räknas som jobb.

Det får mig att känna att det jag gör är mindre värt, något som går emot den efterfrågan jag upplever. Men framförallt är det en fruktansvärt tragisk syn de flesta har på sitt arbete.
Vi lägger ner otroligt mycket av vår livstid på våra jobb och utbildningen inför dessa – så satsa på något utvecklande, något du brinner för, något som är kul och känns bra.

Ur föreställningen Gofar med Girls on Fire
Foto: Joakim Skierus

Nu råkar jag vara en sån person som valt, eller iaf försöker välja, ett sånt där kul yrke som jag brinner för. Och jag kommer på mig själv i många situationer med att förminska dess nöje och min lust till det just för att andra ska känna att det också är ett ”jobb” och bör avlönas.

Flera gånger har jag också tvingats gå emot mitt hjärta och min lust för detta jobb just av den anledningen att jag inte får betalt. Eller för att jag, genom att följa mitt hjärta, skulle sumpa branschen för mina kollegor och låta företag tjäna pengar på professionella artister som förtjänar klokt betalt.

Men det är också mitt liv och mitt hjärta. Jag som vill brinna, jag som vill pirra bakom scen, jag som vill genomföra alla de där dumma idéerna och låta andra ta del av det.

Att många inte har ett arbete de brinner för och längtar till kan inte jag göra något åt.

Varför tävlar vi inte i cirkus?

Kanske mest för att vi inte vill.

Foto: Björn Pinner

Nycirkus handlar om kroppen och vad den kan göra. Vad vi kan göra tillsammans.

Att vi är olika blir vår styrka och det finns möjlighet att utnyttja det till max. Olika är något oerhört bra. Därmed blir det också skvatt omöjligt att tävla i cirkus. Det går inte att jämföra sig med andra när själva kärnan i det vi gör handlar om olikhet, personlighet och det som gör just den egna kroppen och dess kvalitéer speciella.

Det finns en enorm mängd olika grenar inom cirkusen. Alla har vi olika lätt för dem, tycker det är olika kul eller klurigt. Ärligt talat så verkar inget samma för någon.
Att lära ut grunderna inom en disciplin har jag brottats med många gånger. För det som är lätt för mig har visat sig omöjligt för andra, och några av mina svåraste trick klarar någon annan på första försöket. 

Vi är olika starka, viga, stora, snea, rädda och envisa.

Det är bra.

Träningen ska vara din

Jag mår bra av att träna. Hela min kropp njuter och jag blir lycklig i själen av att få svettas. Min självkänsla stiger när jag klarar nya utmaningar och mitt bekräftelsebehov tillgodoses när någon uppmärksammar mina framsteg.

Foto: Joakim Skierus

Däremot går det fort nerför när jag börjar träna för någon annan, när de kroppsliga idealen börjar styra eller om jag känner att träningen går före mitt sociala liv och mina närmaste. På ett par dagar kan min stressnivå skjuta i taket, jag gråter för ingenting och allt känns hopplöst och låst.

Kalle Zackari Wahlström sa i ett avsnitt av Svett och etikett att - Träningen ska vara din och ingen annans.

Orden satte igång tankar hos mig. Min kropp är min och ingen annans är ett mantra som varit med mig länge och som jag fått kämpa för att upprätthålla. Självklart ska det vara likadant med träningen. 

Hur kan vi göra träningen till vår egen?
För den som springer i skogen eller yogar i sitt vardagsrum upplevs träningen mer naturligt egen då den sker avskilt och med tid för sig själv. Men att träna för sig själv och att träna för sin egen skull är för mig två skilda saker. 

Oavsett vad du har för drivkraft eller mål är det viktigt att komma ihåg att träningen ska vara din och ingen annans. Den ska bygga upp, inte bryta ner och i slutändan ge energi, inte dränera dig.

Cirkus - mer än underhållning

Cirkus är för många synonymt med underhållning, djur, popcorn, clowner, akrobater och stora tält. Det är ofta den gamla traditionella cirkusen en tänker på när en hör ordet cirkus.

Foto: Johnny Karhinen

Men cirkus idag är en kulturform som inte bara pågår i en manege. Nycirkusen tar plats på gator, i luften, på scener, i flyktingläger i mingelbarer och på nattklubbar.

Cirkusen har ett enormt kulturellt värde i form av möten, öppnande av sinnen och fördomar – för mig har cirkusen byggt enormt många broar och öppnat upp mitt sinne för vad som är möjligt och inte.
Inom den traditionella cirkusen finns en lång historia och erfarenhet och mycket av detta lever kvar i nycirkusen idag. Inom cirkusen hyllas våra olikheter och erfarenheter, kunskaper kan användas på en mängd olika sätt och i alla avseenden tränas självkänsla och mod.

För mig är cirkus en kultur som skapar trygga individer med egna identiteter. Något jag idag finner extra viktigt i den samhälle som vi lever i, både här nära och ute i europa.

Är du eller ditt barn nyfiken på nycirkus?
Pyrox håller i år ett sommarsläger v.27. Mer info hittar du Här, under Inspiration

Varning för flygande barn

Att kombinera "vanligt" jobb med cirkuslivet är något många kulturarbetare kämpar med. Något som också innebär att det finns enormt mycket kreativa människor därute på arbetsplatserna. Personer som inspirerar och engagerar vuxna och barn till att släppa in nya tankar och arbetssätt i sina liv. I och med bristen på betalda kulturjobb har jag alltid sett till att involvera dans, cirkus och rörelse i mitt jobb, oavsett vilken arbetsplats jag befunnit mig på. 
Nu jobbar jag som fritidspedagog på ett utefritids. Av en händelse har vi dragit igång med ett cirkusprojekt och hängt upp ringen i skogen, jonglerat i regnet och dagligen kommer jag hem med mossa och löv i håret efter att ha legat och balanserat diverse ungar på fötterna. Jag stortrivs när jag ser dem våga, när jag märker att de utvecklas i sina kroppar och lär sig samarbeta med varandra.
Det har också lett till att fler och fler pedagoger rycker i mig på skolan, de vill att jag har danslektioner, akrobatik och samarbetesövningar med eleverna.
Det har jag gärna. Och för chefen är det ok "sålänge det inte går ut över ordinarie arbetsuppgifter".
Jag önskar att det fanns en större förståelse och uppskattning kring alla oss som gör så mycket mer än vårt jobb.
Att ha kulturarbetare i arbetslivet är en enorm tillgång och resurs som bör värderas därefter.

Vi är ju ganska många...

...och vi kan ganska mycket.

Jag har spenderat helgen i Visby och repeterat med  

Girls on Fire. Vi är ett otroligt bra gäng av fullständigt olika individer. En grupp bestående av 12 personer med blandade sceniska kunskaper inom eld, dans, musik och akrobatik. + alla de där andra kunskaperna som behövs för att producera en föreställning: ekonomi, marknadsföring, planering, logistik, smide, sömnad, smink, koreografi, IT, webbdesign, pyroteknik, ljusteknik, ljudteknik, komponering och kundkontakt.

Vi har alla också gemensamma egenskaper inom kommunikation, psykologi, beteendevetenskap, gruppdynamik, näringslära, sjukgymnastik, pedagogik, humor och tålamod.

Vi är många inom kulturbranschen som besitter dessa egenskaper. Just för att det är en nödvändighet för vår existens.

Jag vet ingen annan bransch där jag hittat så många intressanta, mångfasetterade och välutbildade individer. Få andra arbetsplatser har en sån öppenhet och ärlighet mellan kollegerna och där livet tillåts ha en plats, både nutid och dåtid.

Jag önskar att jag kunde jobba heltid med kultur och skapande. Och att fler hade den möjligheten.

Lön för det som syns?

Att vara kulturarbetare innebär allt för ofta att en får argumentera för varför en ska ha lön och för vad. Inom alla andra yrken ter det sig självklart att en får betalt för utbildning, erfarenhet och prestation. Att enbart få betalt för det ”synliga” arbetet vore absurt.

Ändå blir det alltid samma diskussion när en i säljförhandlingarna kring en föreställning måste förklara att pengarna även ska täcka träning, repetitioner, planering mm.

Alldeles nyligen var en vän och kollega i möte med självaste kulturförvaltningen i Göteborg. Efter att flertalet gånger nämnt att nycirkus vore ett väldigt bra och saknat inslag i deras sommarprogram svarar de att de ”endast betalar för en färdig produkt, repetitioner borträknat. Alltså bara det ni gör på scen”.
Skärpning kulturförvaltningen.

De vill ha en grym nycirkusföreställning utan repetitioner eller förberedelser och helst inte betala så mycket.

När ska den icke kulturarbetande världen begripa att en inte kan leva på luft och high fives? Att kulturförvaltningens resonemang inte håller för min hyresvärd.

Jag råkade vara smart och välja ett yrke som är galet kul, utvecklande och utmanande och där jag får applåder på jobbet. Jag kan se hur andra kan avundas detta, men att hävda att jag inte är värd någon lön?