Hit med lite farligheter!

Det är november. Den sprakande hösten börjar bli grå och sommarens äventyr känns långt bort på alla håll.

Förberedelser för eldshow
Foto: Joakim Skierus

Vintern är oftast den tid då jag helst av allt bara vill bo i studion och spendera dagarna i mina träningskläder och låta idéerna urarta. Jag trivs i svettiga träningskläder. Jag mår ofantligt bra av perioder av planlöst sökande bland rörelser och grottande i min egen kropp.

Men i år blir det annat.

Denna höst har jag fått möjlighet att utföra galenskap på nya nivåer. Jag fick på några veckor lära mig gå på styltor för ett gig som också involverade uppblåsbara dräkter och brandslangar med färg. Härom dagen testades brinnande käpphästar och trimmade eldkastare inför premiären av Inferno. Sakta biffar jag till mig för att klara ca 30 föreställningar med de skitstora vingarna på mina armar. Vinterns mål blir i år att sätta minst ett nytt fall/snurr i ringen + att förbättre min point och tekniken för handstående.
Vad är dina vintermål?

Eldslukerskan

Jag har en elev på mitt jobb som alltid kallar mig för Eldslukerskan.

Foto: Johan Hartman

Att blanda jobbet som elevassistent men cirkusscenen är verkligen att leva ett dubbelliv.
Ena dagen hänger jag i en uppblåsbar kostym 6m över en scen med kända Djs, nästa dag sitter jag i ett grupprum och lyssnar på matematikmusik om treans tabell (för övrigt inte en tretakt). 

På kvällarna repar jag eldshow, syr glittriga kostymer eller tränar akrobatik. På dagarna är det klätterställning, mellanmål och skogen som gäller.

Jag älskar det, kontrasterna.

Scenen som arbetsplats är magisk. Det är mitt Narnia.
Snart drar repetitionerna inför Inferno igång. Tillsammans med Burnt out Punks och Joe Labero kommer jag och några kollegor ha The Theatre som arbetsplats i två månader framöver. Det blir till att pausa det övriga livet i två månader. Mina arbetspersonligheter kommer verkligen att sättas på prov när jag springer mellan sceningången och lärarrummet. Det kommer vara dagar kantade av sminkrester, förvirrad afasi och trötthumor. Det kommer vara slitigt, skitigt, skitkul, galet och märkligt.
Scenliv helt enkelt. Ingen glamour här inte.

Andas

Saprema of Sweden

Träning och andning har ett självklart samband och i vissa lägen blir det extra tydligt.
Jag har sjukt svårt att andas på kommando.
Så fort jag upplever en kollektiv andning i rummet stiger pulsen och jag försöker andas "rätt" så pass att jag börjar hyperventilera. Därför, har jag insett ganska nyligen, brukar jag heller inte korrigera mina elever i andningen. Det händer att jag uppmanar dem att andas, framför allt i kluriga övningar då vi lätt spänner oss och helt slutar andas. Men hur kan vi egentligen dra nytta av andningen?

Som dansare har jag lärt mig att andas med bröstkorgen så att den vidgas i sidled. Så att det inte syns.
När jag springer andas jag i en speciell rytm som funkar för mig. Det går på reflex. En fyrtakt som jag förlänger i tempo i nedförsbackarna för att dra maximal nytta av den tillfälliga återhämtningen.

Ska jag sjunga förväntas jag andas med magen, samma i magdansen. Där gäller det dessutom att i vissa moment kunna låsa andningen och ändå jobba med diafragma.
Inom yogan finns hela klasser och inriktningar skapade utefter hur vi andas, hur vi bör andas.
Att lägga om sin andning i vissa övningar och moment kan förändra resultatet fullständigt.
Jag tror inte jag kommer fram till nått här. Det är mest reflektioner och en insikt för min egen del att det är dags för mig att börja utforska andningen och vad den kan göra med mina rörelser. Framför allt det där med att andas med magen, avslappnat och mjukt.

Självdistans är en konst

Jag diskuterade självdistans med en vän häromdan. Mycket av det vi gör på scen kräver en hel del självdistans, framför allt i den skapande fasen där testandet är så otroligt viktigt. Samtidigt är det oerhört sällan får ägna oss åt att utforska och utveckla självdistansen.
 

Personligen har jag en förkärlek för groteska och absurda rörelser. Jag gillar det obekväma och märkligt fascinerande. Jag har inget emot att vara ”ful” på scen - sålänge det är rätt ful.

Men så är alltid den där känsliga gränsen närvarande. Gränsen mellan uppskattning och kritik, nyfikenhet och ifrågasättande.

Det ena eller andra är inte mer negativt eller mindre önskat, det handlar helt enkelt om olika inställning. Och om min förmåga att hålla självdistansen och stå för mitt uttryck eller att krypa ihop för idealen och känna mig usel och missförstådd.

Självdistansen gör mig till en bättre pedagog, en ärligare människa och den har gett mig äventyr och försatt mig i situationen jag aldrig kunnat drömma om.

Dans som språk

Rörelse är ett språk för mig. 

Foto: Joakim Skierus

Ett kroppsspråk och ett bildspråk. På många sätt är rörelsens språk universellt. Känslouttryck kommuniceras på samma sätt i alla världsdelar, empatin i rörelsen är densamma hos oss alla oavsett kultur, religion, klass eller kön.

Men för mig har också varje dansstil sitt eget språk, sitt eget vokabulär. När en vandrar mellan olika dansstilar blir detta extremt tydligt. Det handlar om vilken typ av rörelse som används för att gestalta och uttrycka olika känslor och stämningar, det handlar om tolkning av musik och användning av rum och riktning.

Imorgon ska jag börja dansa magdans på riktigt. Ett nytt språk, en helt ny utmaning.

Jag har jobbat med det en del under sommaren och kan se att det jag gör ser ut som magdans. Men jag har en annan dialekt.. Musikaliskt bryter jag på jazz och rörelsemässigt finns där balettens ändelser och uttal.

Men precis som när det kommer till språk så är det oftast lättare att ta in ju fler en lär sig. Det går ofta att göra sig förstådd genom att skarva här och var och blanda där det behövs. Precis som med språk ser jag bara fördelar med att möta och prova så många som möjligt.

World dance company – dansskola i Göteborg för magdans, flamenco, oriental, tango, bollywood mm

 Anna Nordling – lärare i Tribal fusion och ATS-dansare

Dit hjärtat går

Jag har skrivit om hjärtat förr.

Jag har skrivit om problemen med att få skälig lön som kulturarbetare.

Men det här är så himla viktigt!

Att jobba med kultur innebär att ständigt behöva motivera varför en ska få lön för sina timmar. Att få jobba med något en brinner för förväntas i många fall räcka som ersättning.

Det är som om bara jobbiga jobb räknas som jobb.

Det får mig att känna att det jag gör är mindre värt, något som går emot den efterfrågan jag upplever. Men framförallt är det en fruktansvärt tragisk syn de flesta har på sitt arbete.
Vi lägger ner otroligt mycket av vår livstid på våra jobb och utbildningen inför dessa – så satsa på något utvecklande, något du brinner för, något som är kul och känns bra.

Ur föreställningen Gofar med Girls on Fire
Foto: Joakim Skierus

Nu råkar jag vara en sån person som valt, eller iaf försöker välja, ett sånt där kul yrke som jag brinner för. Och jag kommer på mig själv i många situationer med att förminska dess nöje och min lust till det just för att andra ska känna att det också är ett ”jobb” och bör avlönas.

Flera gånger har jag också tvingats gå emot mitt hjärta och min lust för detta jobb just av den anledningen att jag inte får betalt. Eller för att jag, genom att följa mitt hjärta, skulle sumpa branschen för mina kollegor och låta företag tjäna pengar på professionella artister som förtjänar klokt betalt.

Men det är också mitt liv och mitt hjärta. Jag som vill brinna, jag som vill pirra bakom scen, jag som vill genomföra alla de där dumma idéerna och låta andra ta del av det.

Att många inte har ett arbete de brinner för och längtar till kan inte jag göra något åt.

Tillbaka till verkligheten

Efter en sommar av repetitioner, föreställningar, undervisning och galna eskapader är jag nu hemma igen. Tillbaka i verkligheten med någon form av begynnande rutiner. Även om det verkar vara för en kort tid framöver.

Det finns många möjligheter som rycker och drar nu. Mycket som är spännande. Mycket som är bra. I allt detta ställer jag mig ständigt frågan; Hur ska jag hålla?

Jag vet att mycket av min blogg fokuserat kring kroppslig hållbarhet den senaste tiden. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att träna långsiktigt.
Mycket av det jag möter i diskussioner, media och ideal får mig att känna ett obehag och en skräck inför hur många ser på sina kroppar och sin träning. Idiotin i att #aldrigvila, att inte kunna njuta av mat utan att tankarna vandrar till kompensation eller att känna sig ”duktig” snarare än lycklig efter en springtur.

Foto: Staffan Pinner

Nu senast kom jag hem från Medeltidsveckan på Gotland. För oss artister innebär det en tämligen hård ”gycklardeff” då vi tappar x antal kg kroppsmassa pga vätskebrist, sömnbrist, riggning, roddning, släpande och firande. Det är så värt det.

Det innebär nu en vecka av vila och kakor för att återfå mitt underhudsfett och energin att ta mig an nya utmaningar och mål.

Jag har de senaste veckorna hört många cirkusartister säga att ring är den mest smärtsamma disciplinen. Och utan underhudsfett börjar jag bli beredd att hålla med ;)