Att förstå konst

Jag hade ett samtal häromdagen med en artistkollega som föredrar den kommersiella konsten och underhållningen framför den mer moderna, svårtolkade och "fina" konsten. Något som jag kan uppleva är tabu inom scenvärlden; att gilla när det är stort, ytligt och flådigt.

Foto: Jacob Allestad

Den moderna konsten, eller kanske snarare kulturelitskonsten, uppfattas ofta som ”svår” i den bemärkelsen att publiken inte uppenbart förstår dess syfte och budskap. Det finns en risk att publiken känner sig dumma då de inte begriper. Många låtsas förstå, andra läser in vad de känner att de vill eller behöver se.

När det handlar om rörelsekonst så som dans, performance, cirkus mm så känner jag själv att det kan vara skönt att inte förstå alla gånger. Eller snarare att jag fokuserar på hyllningen till kroppen. Då jag ser en dansföreställning upplever jag ofta fascination, humor, förundran, lycka, avund, förvirring och inspiration. Om där funnits ett budskap jag missat är det i så fall inget jag saknar.

Handlar det om betraktarens syfte med konsten eller konstnärens?

Skiljer det sig mellan olika konstformer?

Går jag däremot på teater vill jag kunna följa med i en röd tråd. Det behöver inte vara en historia, men ett sammanhang.
Det kan till viss del handla om att jag är mindre van vid teater och att den genom sin tillgång till språk anses vara bättre lämpad för direkt kommunikation med sin publik.

När jag vrider på det här inser jag att det handlar om träning och en vana att se konst. Vi behöver träna oss i att uppfatta och tolka konst om vi ska kunna begripa den. Självklart.

Sen är det ju så att begriplighet inte automatisk medför gillande.
DET är ändå något som helt och hållet är upp till oss själva.

100% av idag

Foto: Joakim Skierus
Saprema of Sweden

Dagsform är något jag kan ha svårt att acceptera.

Har jag orkat eller klarat något en dag ska det fungera även idag.

Går jag in i en studio och tänker att jag ska ”ta det lugnt idag” så vet jag att det oftast inte blir så. Bör jag ta det lugnt av någon anledning är det säkrast att hålla sig borta helt.
Men faktum är att det är så otroligt viktigt att kunna ge allt. Och därmed inse att allt är olika från dag till dag.

Under min utbildning på Gotlands dansutbildning lärde jag mig att alltid ge 100% av idag. Att det kunde innebära full energi och pepp under 8 timmars intensiv träning med långa repetitioner och korta raster. Medan 100% somliga dagar handlade om att ta sig till studion överhuvud taget eller att stå vid stången och göra långsamma tenduer.

100% av idag innebar att påbörja arbetet med en ny akt. En koreografi att bearbeta och utveckla för att behålla i några år framöver.
Att arbeta med ett konstnärligt projekt som ska bli nån form av beständigt kommer bli en ny form av resa för mig. Ett projekt jag ser väldigt mycket fram emot.

Än så länge är det trevande tester och improvisation som gäller.
Work in progress, first edition.

Hit med lite farligheter!

Det är november. Den sprakande hösten börjar bli grå och sommarens äventyr känns långt bort på alla håll.

Förberedelser för eldshow
Foto: Joakim Skierus

Vintern är oftast den tid då jag helst av allt bara vill bo i studion och spendera dagarna i mina träningskläder och låta idéerna urarta. Jag trivs i svettiga träningskläder. Jag mår ofantligt bra av perioder av planlöst sökande bland rörelser och grottande i min egen kropp.

Men i år blir det annat.

Denna höst har jag fått möjlighet att utföra galenskap på nya nivåer. Jag fick på några veckor lära mig gå på styltor för ett gig som också involverade uppblåsbara dräkter och brandslangar med färg. Härom dagen testades brinnande käpphästar och trimmade eldkastare inför premiären av Inferno. Sakta biffar jag till mig för att klara ca 30 föreställningar med de skitstora vingarna på mina armar. Vinterns mål blir i år att sätta minst ett nytt fall/snurr i ringen + att förbättre min point och tekniken för handstående.
Vad är dina vintermål?

Eldslukerskan

Jag har en elev på mitt jobb som alltid kallar mig för Eldslukerskan.

Foto: Johan Hartman

Att blanda jobbet som elevassistent men cirkusscenen är verkligen att leva ett dubbelliv.
Ena dagen hänger jag i en uppblåsbar kostym 6m över en scen med kända Djs, nästa dag sitter jag i ett grupprum och lyssnar på matematikmusik om treans tabell (för övrigt inte en tretakt). 

På kvällarna repar jag eldshow, syr glittriga kostymer eller tränar akrobatik. På dagarna är det klätterställning, mellanmål och skogen som gäller.

Jag älskar det, kontrasterna.

Scenen som arbetsplats är magisk. Det är mitt Narnia.
Snart drar repetitionerna inför Inferno igång. Tillsammans med Burnt out Punks och Joe Labero kommer jag och några kollegor ha The Theatre som arbetsplats i två månader framöver. Det blir till att pausa det övriga livet i två månader. Mina arbetspersonligheter kommer verkligen att sättas på prov när jag springer mellan sceningången och lärarrummet. Det kommer vara dagar kantade av sminkrester, förvirrad afasi och trötthumor. Det kommer vara slitigt, skitigt, skitkul, galet och märkligt.
Scenliv helt enkelt. Ingen glamour här inte.

Andas

Saprema of Sweden

Träning och andning har ett självklart samband och i vissa lägen blir det extra tydligt.
Jag har sjukt svårt att andas på kommando.
Så fort jag upplever en kollektiv andning i rummet stiger pulsen och jag försöker andas "rätt" så pass att jag börjar hyperventilera. Därför, har jag insett ganska nyligen, brukar jag heller inte korrigera mina elever i andningen. Det händer att jag uppmanar dem att andas, framför allt i kluriga övningar då vi lätt spänner oss och helt slutar andas. Men hur kan vi egentligen dra nytta av andningen?

Som dansare har jag lärt mig att andas med bröstkorgen så att den vidgas i sidled. Så att det inte syns.
När jag springer andas jag i en speciell rytm som funkar för mig. Det går på reflex. En fyrtakt som jag förlänger i tempo i nedförsbackarna för att dra maximal nytta av den tillfälliga återhämtningen.

Ska jag sjunga förväntas jag andas med magen, samma i magdansen. Där gäller det dessutom att i vissa moment kunna låsa andningen och ändå jobba med diafragma.
Inom yogan finns hela klasser och inriktningar skapade utefter hur vi andas, hur vi bör andas.
Att lägga om sin andning i vissa övningar och moment kan förändra resultatet fullständigt.
Jag tror inte jag kommer fram till nått här. Det är mest reflektioner och en insikt för min egen del att det är dags för mig att börja utforska andningen och vad den kan göra med mina rörelser. Framför allt det där med att andas med magen, avslappnat och mjukt.

Självdistans är en konst

Jag diskuterade självdistans med en vän häromdan. Mycket av det vi gör på scen kräver en hel del självdistans, framför allt i den skapande fasen där testandet är så otroligt viktigt. Samtidigt är det oerhört sällan får ägna oss åt att utforska och utveckla självdistansen.
 

Personligen har jag en förkärlek för groteska och absurda rörelser. Jag gillar det obekväma och märkligt fascinerande. Jag har inget emot att vara ”ful” på scen - sålänge det är rätt ful.

Men så är alltid den där känsliga gränsen närvarande. Gränsen mellan uppskattning och kritik, nyfikenhet och ifrågasättande.

Det ena eller andra är inte mer negativt eller mindre önskat, det handlar helt enkelt om olika inställning. Och om min förmåga att hålla självdistansen och stå för mitt uttryck eller att krypa ihop för idealen och känna mig usel och missförstådd.

Självdistansen gör mig till en bättre pedagog, en ärligare människa och den har gett mig äventyr och försatt mig i situationen jag aldrig kunnat drömma om.

Dans som språk

Rörelse är ett språk för mig. 

Foto: Joakim Skierus

Ett kroppsspråk och ett bildspråk. På många sätt är rörelsens språk universellt. Känslouttryck kommuniceras på samma sätt i alla världsdelar, empatin i rörelsen är densamma hos oss alla oavsett kultur, religion, klass eller kön.

Men för mig har också varje dansstil sitt eget språk, sitt eget vokabulär. När en vandrar mellan olika dansstilar blir detta extremt tydligt. Det handlar om vilken typ av rörelse som används för att gestalta och uttrycka olika känslor och stämningar, det handlar om tolkning av musik och användning av rum och riktning.

Imorgon ska jag börja dansa magdans på riktigt. Ett nytt språk, en helt ny utmaning.

Jag har jobbat med det en del under sommaren och kan se att det jag gör ser ut som magdans. Men jag har en annan dialekt.. Musikaliskt bryter jag på jazz och rörelsemässigt finns där balettens ändelser och uttal.

Men precis som när det kommer till språk så är det oftast lättare att ta in ju fler en lär sig. Det går ofta att göra sig förstådd genom att skarva här och var och blanda där det behövs. Precis som med språk ser jag bara fördelar med att möta och prova så många som möjligt.

World dance company – dansskola i Göteborg för magdans, flamenco, oriental, tango, bollywood mm

 Anna Nordling – lärare i Tribal fusion och ATS-dansare