Ett starkt hjärta

Hjärtat är en helt otrolig pryl som kan vara så enormt starkt.

Det kände jag idag när jag i 27° värme lycklig sprang genom skogen. Mitt hjärta kan kämpa, mitt hjärta tål livet, mitt hjärta är envist och mitt hjärta orkar.
I uppförsbackarna kände jag det banka i bröstet, på ett skönt och arbetande sätt. Jag kan lita på mitt hjärta.

Jag vet att vi inte fysiskt känner med hjärtat utan att vi har olika center i vår hjärna som styr, skickar ut signaler, sätter igång hormoner etc etc.

Foto: Joakim Skierus

Och kanske är det inte i hjärtat specifikt jag upplever att vissa känslor uttrycker sig. Mer som i bröstkorgen, uppåt nånstans, strax under nyckelbenen.
Men jag kommunicerar ofta till mitt hjärta under tiden jag dansar och rör mig. Hjärta och lungor främst. Att faktiskt tänka tankar till min kropp hjälper mig att orka, hjälper mig att andas, hjälper hjärtat att pumpa ut syrerikt blod till mina muskler så att jag orkar springa, orkar hoppa och klarar sträcka ut ända längst ut i tår och fingrar.
Ju mer anatomi jag läst och lärt mig exakt om muskler, leder och funktioner, destu lättare har det varit för mig att föra kroppen dit jag vill.

I och med att det faktiskt är i hjärnan som våra känselcentra sitter kan vi skicka signaler till dessa och i viss mån styra. Sceniskt är det guld värt. I livet i övrigt – helt obeskrivbart.

Varför tävlar vi inte i cirkus?

Kanske mest för att vi inte vill.

Foto: Björn Pinner

Nycirkus handlar om kroppen och vad den kan göra. Vad vi kan göra tillsammans.

Att vi är olika blir vår styrka och det finns möjlighet att utnyttja det till max. Olika är något oerhört bra. Därmed blir det också skvatt omöjligt att tävla i cirkus. Det går inte att jämföra sig med andra när själva kärnan i det vi gör handlar om olikhet, personlighet och det som gör just den egna kroppen och dess kvalitéer speciella.

Det finns en enorm mängd olika grenar inom cirkusen. Alla har vi olika lätt för dem, tycker det är olika kul eller klurigt. Ärligt talat så verkar inget samma för någon.
Att lära ut grunderna inom en disciplin har jag brottats med många gånger. För det som är lätt för mig har visat sig omöjligt för andra, och några av mina svåraste trick klarar någon annan på första försöket. 

Vi är olika starka, viga, stora, snea, rädda och envisa.

Det är bra.

Återhämtning

Sommaren är här och för min del innebär det eldshower, sommarläger, medeltidsmarknader och parkhäng.

Det innebär att resa genom hela landet och sova på konstiga ställen. Det är med andra ord en fantastisk och efterlängtad tid för mitt sinne men innebär för min kropp: dålig sömn, lite vila, extrema krav och påfrestningar och ont om vanlig träning.

Så hur gör en under spelperioder och turnéer för att hålla?

Morgontiden ovärderlig för mig. 

Tid att vara i min kropp. Tid att känna efter. Stunder då jag planerar och skapar möjligheter för återhämtning.

Återhämtning är för mig inte synonymt med vila. Återhämtning handlar om att återta en balans. Om att återfå fokus för att återigen ha kraft och energi.

På vintern består min återhämtning ofta av bastu/bad, en kväll med en vän och stora koppar te eller en film.
Nu på sommaren kan återhämtningen vara en löprunda, en timmes ensamtid vid havet eller yoga i solen.

Medvetna val

Nyckeln till allt koreograferande handlar för mig om medvetna val. Att göra dem och att vara tydlig med dem.

Ingen rörelse är fel om jag bestämt att den ska vara där. Inte ens en slarvig rörelse är fel om det är tydligt att den ska vara slarvig.

Blickar, ansiktsuttryck, fingrar, kroppar, ryggar... allt går att välja. Vissa val är svåra, andra känns naturliga och i vissa fall behöver en bryta mot det naturliga för att skapa något intressant.
De medvetna valen kan också ligga i musiken, valet att gå med eller mot, upp eller ner. De kan göras i rummet, i riktningar och nivåer, eller i möten med andra.
När vi börjar bryta ner det blir valen oändliga, vilket gör koreografens yrke så svårt och beundransvärt. 

Men det är också de medvetna valen som gör koreograferandet enkelt. I alla fall för min del.
Det gör det begripligt för mig vad jag sysslar med egentligen. Det hjälper mig att minnas vilka rörelser jag satt ihop, för det finns en motivering till varför jag hamnat på en viss plats, i en viss position. De medvetna valen gör det också möjligt för mig att förklara för någon annan vad jag vill ska hända, med vilket uttryck och när.

Medvetenheten är en första länk till de medvetna valen. Innan du är medveten om dina rörelser är det mycket svårt att göra val kring dem. Sara skrev nyligen ett  blogginlägg om just medvetenhet och hur du kan tänka och jobba för att öka medvetenheten i dina rörelser.

Att leva på gränsen

Jag har länge fascinerats av människans ursprung och återgår gärna till teorier om vår härkomst och människans naturliga beteende.

Extremsportare och äventyrare kan för många upplevas som oansvariga, som att där finns en inneboende dödslängtan eller bara ett enormt bekräftelse- och uppmärksamhetsbehov. Men jag tror att det är något väldigt grundläggande för oss människor som styr dessa personer.

Forskning (förlåt, osäker på källan) visar dessutom att en stressad kropp mår bra av att springa. Löpningen ger utlopp för de stresshormon som kroppen byggt upp och simulerar flykt från faran. Detta minskar mängden stresshormon i kroppen och gör det möjligt för oss att fungera som vanligt igen, då vi bättre kan hantera det som stressar oss.
Om vi däremot fortsätter att försätta oss i stressande situationer kommer kroppens stressnivå att bli konstant och stressen kronisk, vi blir utbrända. Stresshormonen tar då över delar av vår hjärnkapacitet och gör oss sämre fungerande. T.ex sätter det sig ofta på närminne, koncentrationsförmåga och förmåga att skärma av sinnesintryck. Saker som i sin tur ökar vårat stresspåslag.

Så andas ut, spring för livet och landa i lugnet.

Jag har en teori om att vi, som alla djur, är skapta för att leva under betydligt svårare förhållanden än vi gör idag, med ständiga hot om vår existens. Inte som att vi är ämnade för ständig misär. Bara att vi genom att leva i naturen skulle ha betydligt fler fiender och hot än i det trygga liv många av oss lever idag. Att den stress vi i det moderna västsamhället utsätter oss för är långt mer komplex än kyla eller brist på mat. För mig finns det ett stresshanterande funktion och en längtan efter de där riktiga farorna. Att hantera elden, de höga höjderna och att jaga över scenen tills där är blodsmak i munnen, det ger min kropp lugn.

Ofta har jag levt på gränsen av vad jag orkar, på gränsen mellan rätt och fel och balanserar gärna på gränsen av det som är socialt accepterat. Det finns något i klychan om att Känna att du lever.

Träningen ska vara din

Jag mår bra av att träna. Hela min kropp njuter och jag blir lycklig i själen av att få svettas. Min självkänsla stiger när jag klarar nya utmaningar och mitt bekräftelsebehov tillgodoses när någon uppmärksammar mina framsteg.

Foto: Joakim Skierus

Däremot går det fort nerför när jag börjar träna för någon annan, när de kroppsliga idealen börjar styra eller om jag känner att träningen går före mitt sociala liv och mina närmaste. På ett par dagar kan min stressnivå skjuta i taket, jag gråter för ingenting och allt känns hopplöst och låst.

Kalle Zackari Wahlström sa i ett avsnitt av Svett och etikett att - Träningen ska vara din och ingen annans.

Orden satte igång tankar hos mig. Min kropp är min och ingen annans är ett mantra som varit med mig länge och som jag fått kämpa för att upprätthålla. Självklart ska det vara likadant med träningen. 

Hur kan vi göra träningen till vår egen?
För den som springer i skogen eller yogar i sitt vardagsrum upplevs träningen mer naturligt egen då den sker avskilt och med tid för sig själv. Men att träna för sig själv och att träna för sin egen skull är för mig två skilda saker. 

Oavsett vad du har för drivkraft eller mål är det viktigt att komma ihåg att träningen ska vara din och ingen annans. Den ska bygga upp, inte bryta ner och i slutändan ge energi, inte dränera dig.

Att lära barn Sunt förnuft?

Jag har kommit på mig själv flera gånger då jag uppmanat mina elever att i olika sammanhang använda sitt sunda förnuft.

Dom brukar se på mig med tomma blickar.

Hur förklarar du sunt förnuft för ett barn?

Foto: Joakim Skierus

Någon smart människa har sagt att 

”Gott omdöme får vi genom våra erfarenheter. Erfarenheter får vi genom dåligt omdöme”

Sant.

Men när vi t.ex jobbar med akrobatik finns det inte möjlighet till så många misstag. När eleverna ska lära sig passa varandra eller själva bedöma utrymmet för en hjulning är riskerna för stora om de inte själva kan kalkylera på konsekvenserna.

Inför barnens större idéer kan jag ofta be dem att stanna upp och känna efter. Känns det inte helt bra i magen är det troligen inte någon bra idé att testa.

Men helst vill jag att de ska kunna identifiera riskmomenten själva.

Av vilken anledning kan det gå fel?
Vart kan det gå fel, åt vilket håll faller det?
Vad kan jag göra för att förhindra det?
Behöver jag hjälp/pass?

Oavsett ålder är det alltid viktigt att våga be om pass när vi sysslar med moment som är svåra för oss. Lika viktigt är att våga säga ifrån om vi inte skulle känna oss trygga med att passa.