Dit hjärtat går

Jag har skrivit om hjärtat förr.

Jag har skrivit om problemen med att få skälig lön som kulturarbetare.

Men det här är så himla viktigt!

Att jobba med kultur innebär att ständigt behöva motivera varför en ska få lön för sina timmar. Att få jobba med något en brinner för förväntas i många fall räcka som ersättning.

Det är som om bara jobbiga jobb räknas som jobb.

Det får mig att känna att det jag gör är mindre värt, något som går emot den efterfrågan jag upplever. Men framförallt är det en fruktansvärt tragisk syn de flesta har på sitt arbete.
Vi lägger ner otroligt mycket av vår livstid på våra jobb och utbildningen inför dessa – så satsa på något utvecklande, något du brinner för, något som är kul och känns bra.

Ur föreställningen Gofar med Girls on Fire
Foto: Joakim Skierus

Nu råkar jag vara en sån person som valt, eller iaf försöker välja, ett sånt där kul yrke som jag brinner för. Och jag kommer på mig själv i många situationer med att förminska dess nöje och min lust till det just för att andra ska känna att det också är ett ”jobb” och bör avlönas.

Flera gånger har jag också tvingats gå emot mitt hjärta och min lust för detta jobb just av den anledningen att jag inte får betalt. Eller för att jag, genom att följa mitt hjärta, skulle sumpa branschen för mina kollegor och låta företag tjäna pengar på professionella artister som förtjänar klokt betalt.

Men det är också mitt liv och mitt hjärta. Jag som vill brinna, jag som vill pirra bakom scen, jag som vill genomföra alla de där dumma idéerna och låta andra ta del av det.

Att många inte har ett arbete de brinner för och längtar till kan inte jag göra något åt.

Tillbaka till verkligheten

Efter en sommar av repetitioner, föreställningar, undervisning och galna eskapader är jag nu hemma igen. Tillbaka i verkligheten med någon form av begynnande rutiner. Även om det verkar vara för en kort tid framöver.

Det finns många möjligheter som rycker och drar nu. Mycket som är spännande. Mycket som är bra. I allt detta ställer jag mig ständigt frågan; Hur ska jag hålla?

Jag vet att mycket av min blogg fokuserat kring kroppslig hållbarhet den senaste tiden. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att träna långsiktigt.
Mycket av det jag möter i diskussioner, media och ideal får mig att känna ett obehag och en skräck inför hur många ser på sina kroppar och sin träning. Idiotin i att #aldrigvila, att inte kunna njuta av mat utan att tankarna vandrar till kompensation eller att känna sig ”duktig” snarare än lycklig efter en springtur.

Foto: Staffan Pinner

Nu senast kom jag hem från Medeltidsveckan på Gotland. För oss artister innebär det en tämligen hård ”gycklardeff” då vi tappar x antal kg kroppsmassa pga vätskebrist, sömnbrist, riggning, roddning, släpande och firande. Det är så värt det.

Det innebär nu en vecka av vila och kakor för att återfå mitt underhudsfett och energin att ta mig an nya utmaningar och mål.

Jag har de senaste veckorna hört många cirkusartister säga att ring är den mest smärtsamma disciplinen. Och utan underhudsfett börjar jag bli beredd att hålla med ;)

Ett starkt hjärta

Hjärtat är en helt otrolig pryl som kan vara så enormt starkt.

Det kände jag idag när jag i 27° värme lycklig sprang genom skogen. Mitt hjärta kan kämpa, mitt hjärta tål livet, mitt hjärta är envist och mitt hjärta orkar.
I uppförsbackarna kände jag det banka i bröstet, på ett skönt och arbetande sätt. Jag kan lita på mitt hjärta.

Jag vet att vi inte fysiskt känner med hjärtat utan att vi har olika center i vår hjärna som styr, skickar ut signaler, sätter igång hormoner etc etc.

Foto: Joakim Skierus

Och kanske är det inte i hjärtat specifikt jag upplever att vissa känslor uttrycker sig. Mer som i bröstkorgen, uppåt nånstans, strax under nyckelbenen.
Men jag kommunicerar ofta till mitt hjärta under tiden jag dansar och rör mig. Hjärta och lungor främst. Att faktiskt tänka tankar till min kropp hjälper mig att orka, hjälper mig att andas, hjälper hjärtat att pumpa ut syrerikt blod till mina muskler så att jag orkar springa, orkar hoppa och klarar sträcka ut ända längst ut i tår och fingrar.
Ju mer anatomi jag läst och lärt mig exakt om muskler, leder och funktioner, destu lättare har det varit för mig att föra kroppen dit jag vill.

I och med att det faktiskt är i hjärnan som våra känselcentra sitter kan vi skicka signaler till dessa och i viss mån styra. Sceniskt är det guld värt. I livet i övrigt – helt obeskrivbart.

Varför tävlar vi inte i cirkus?

Kanske mest för att vi inte vill.

Foto: Björn Pinner

Nycirkus handlar om kroppen och vad den kan göra. Vad vi kan göra tillsammans.

Att vi är olika blir vår styrka och det finns möjlighet att utnyttja det till max. Olika är något oerhört bra. Därmed blir det också skvatt omöjligt att tävla i cirkus. Det går inte att jämföra sig med andra när själva kärnan i det vi gör handlar om olikhet, personlighet och det som gör just den egna kroppen och dess kvalitéer speciella.

Det finns en enorm mängd olika grenar inom cirkusen. Alla har vi olika lätt för dem, tycker det är olika kul eller klurigt. Ärligt talat så verkar inget samma för någon.
Att lära ut grunderna inom en disciplin har jag brottats med många gånger. För det som är lätt för mig har visat sig omöjligt för andra, och några av mina svåraste trick klarar någon annan på första försöket. 

Vi är olika starka, viga, stora, snea, rädda och envisa.

Det är bra.

Återhämtning

Sommaren är här och för min del innebär det eldshower, sommarläger, medeltidsmarknader och parkhäng.

Det innebär att resa genom hela landet och sova på konstiga ställen. Det är med andra ord en fantastisk och efterlängtad tid för mitt sinne men innebär för min kropp: dålig sömn, lite vila, extrema krav och påfrestningar och ont om vanlig träning.

Så hur gör en under spelperioder och turnéer för att hålla?

Morgontiden ovärderlig för mig. 

Tid att vara i min kropp. Tid att känna efter. Stunder då jag planerar och skapar möjligheter för återhämtning.

Återhämtning är för mig inte synonymt med vila. Återhämtning handlar om att återta en balans. Om att återfå fokus för att återigen ha kraft och energi.

På vintern består min återhämtning ofta av bastu/bad, en kväll med en vän och stora koppar te eller en film.
Nu på sommaren kan återhämtningen vara en löprunda, en timmes ensamtid vid havet eller yoga i solen.

Medvetna val

Nyckeln till allt koreograferande handlar för mig om medvetna val. Att göra dem och att vara tydlig med dem.

Ingen rörelse är fel om jag bestämt att den ska vara där. Inte ens en slarvig rörelse är fel om det är tydligt att den ska vara slarvig.

Blickar, ansiktsuttryck, fingrar, kroppar, ryggar... allt går att välja. Vissa val är svåra, andra känns naturliga och i vissa fall behöver en bryta mot det naturliga för att skapa något intressant.
De medvetna valen kan också ligga i musiken, valet att gå med eller mot, upp eller ner. De kan göras i rummet, i riktningar och nivåer, eller i möten med andra.
När vi börjar bryta ner det blir valen oändliga, vilket gör koreografens yrke så svårt och beundransvärt. 

Men det är också de medvetna valen som gör koreograferandet enkelt. I alla fall för min del.
Det gör det begripligt för mig vad jag sysslar med egentligen. Det hjälper mig att minnas vilka rörelser jag satt ihop, för det finns en motivering till varför jag hamnat på en viss plats, i en viss position. De medvetna valen gör det också möjligt för mig att förklara för någon annan vad jag vill ska hända, med vilket uttryck och när.

Medvetenheten är en första länk till de medvetna valen. Innan du är medveten om dina rörelser är det mycket svårt att göra val kring dem. Sara skrev nyligen ett  blogginlägg om just medvetenhet och hur du kan tänka och jobba för att öka medvetenheten i dina rörelser.

Att leva på gränsen

Jag har länge fascinerats av människans ursprung och återgår gärna till teorier om vår härkomst och människans naturliga beteende.

Extremsportare och äventyrare kan för många upplevas som oansvariga, som att där finns en inneboende dödslängtan eller bara ett enormt bekräftelse- och uppmärksamhetsbehov. Men jag tror att det är något väldigt grundläggande för oss människor som styr dessa personer.

Forskning (förlåt, osäker på källan) visar dessutom att en stressad kropp mår bra av att springa. Löpningen ger utlopp för de stresshormon som kroppen byggt upp och simulerar flykt från faran. Detta minskar mängden stresshormon i kroppen och gör det möjligt för oss att fungera som vanligt igen, då vi bättre kan hantera det som stressar oss.
Om vi däremot fortsätter att försätta oss i stressande situationer kommer kroppens stressnivå att bli konstant och stressen kronisk, vi blir utbrända. Stresshormonen tar då över delar av vår hjärnkapacitet och gör oss sämre fungerande. T.ex sätter det sig ofta på närminne, koncentrationsförmåga och förmåga att skärma av sinnesintryck. Saker som i sin tur ökar vårat stresspåslag.

Så andas ut, spring för livet och landa i lugnet.

Jag har en teori om att vi, som alla djur, är skapta för att leva under betydligt svårare förhållanden än vi gör idag, med ständiga hot om vår existens. Inte som att vi är ämnade för ständig misär. Bara att vi genom att leva i naturen skulle ha betydligt fler fiender och hot än i det trygga liv många av oss lever idag. Att den stress vi i det moderna västsamhället utsätter oss för är långt mer komplex än kyla eller brist på mat. För mig finns det ett stresshanterande funktion och en längtan efter de där riktiga farorna. Att hantera elden, de höga höjderna och att jaga över scenen tills där är blodsmak i munnen, det ger min kropp lugn.

Ofta har jag levt på gränsen av vad jag orkar, på gränsen mellan rätt och fel och balanserar gärna på gränsen av det som är socialt accepterat. Det finns något i klychan om att Känna att du lever.