Självdistans är en konst

Jag diskuterade självdistans med en vän häromdan. Mycket av det vi gör på scen kräver en hel del självdistans, framför allt i den skapande fasen där testandet är så otroligt viktigt. Samtidigt är det oerhört sällan får ägna oss åt att utforska och utveckla självdistansen.
 

Personligen har jag en förkärlek för groteska och absurda rörelser. Jag gillar det obekväma och märkligt fascinerande. Jag har inget emot att vara ”ful” på scen - sålänge det är rätt ful.

Men så är alltid den där känsliga gränsen närvarande. Gränsen mellan uppskattning och kritik, nyfikenhet och ifrågasättande.

Det ena eller andra är inte mer negativt eller mindre önskat, det handlar helt enkelt om olika inställning. Och om min förmåga att hålla självdistansen och stå för mitt uttryck eller att krypa ihop för idealen och känna mig usel och missförstådd.

Självdistansen gör mig till en bättre pedagog, en ärligare människa och den har gett mig äventyr och försatt mig i situationen jag aldrig kunnat drömma om.

Dans som språk

Rörelse är ett språk för mig. 

Foto: Joakim Skierus

Ett kroppsspråk och ett bildspråk. På många sätt är rörelsens språk universellt. Känslouttryck kommuniceras på samma sätt i alla världsdelar, empatin i rörelsen är densamma hos oss alla oavsett kultur, religion, klass eller kön.

Men för mig har också varje dansstil sitt eget språk, sitt eget vokabulär. När en vandrar mellan olika dansstilar blir detta extremt tydligt. Det handlar om vilken typ av rörelse som används för att gestalta och uttrycka olika känslor och stämningar, det handlar om tolkning av musik och användning av rum och riktning.

Imorgon ska jag börja dansa magdans på riktigt. Ett nytt språk, en helt ny utmaning.

Jag har jobbat med det en del under sommaren och kan se att det jag gör ser ut som magdans. Men jag har en annan dialekt.. Musikaliskt bryter jag på jazz och rörelsemässigt finns där balettens ändelser och uttal.

Men precis som när det kommer till språk så är det oftast lättare att ta in ju fler en lär sig. Det går ofta att göra sig förstådd genom att skarva här och var och blanda där det behövs. Precis som med språk ser jag bara fördelar med att möta och prova så många som möjligt.

World dance company – dansskola i Göteborg för magdans, flamenco, oriental, tango, bollywood mm

 Anna Nordling – lärare i Tribal fusion och ATS-dansare

Dit hjärtat går

Jag har skrivit om hjärtat förr.

Jag har skrivit om problemen med att få skälig lön som kulturarbetare.

Men det här är så himla viktigt!

Att jobba med kultur innebär att ständigt behöva motivera varför en ska få lön för sina timmar. Att få jobba med något en brinner för förväntas i många fall räcka som ersättning.

Det är som om bara jobbiga jobb räknas som jobb.

Det får mig att känna att det jag gör är mindre värt, något som går emot den efterfrågan jag upplever. Men framförallt är det en fruktansvärt tragisk syn de flesta har på sitt arbete.
Vi lägger ner otroligt mycket av vår livstid på våra jobb och utbildningen inför dessa – så satsa på något utvecklande, något du brinner för, något som är kul och känns bra.

Ur föreställningen Gofar med Girls on Fire
Foto: Joakim Skierus

Nu råkar jag vara en sån person som valt, eller iaf försöker välja, ett sånt där kul yrke som jag brinner för. Och jag kommer på mig själv i många situationer med att förminska dess nöje och min lust till det just för att andra ska känna att det också är ett ”jobb” och bör avlönas.

Flera gånger har jag också tvingats gå emot mitt hjärta och min lust för detta jobb just av den anledningen att jag inte får betalt. Eller för att jag, genom att följa mitt hjärta, skulle sumpa branschen för mina kollegor och låta företag tjäna pengar på professionella artister som förtjänar klokt betalt.

Men det är också mitt liv och mitt hjärta. Jag som vill brinna, jag som vill pirra bakom scen, jag som vill genomföra alla de där dumma idéerna och låta andra ta del av det.

Att många inte har ett arbete de brinner för och längtar till kan inte jag göra något åt.

Tillbaka till verkligheten

Efter en sommar av repetitioner, föreställningar, undervisning och galna eskapader är jag nu hemma igen. Tillbaka i verkligheten med någon form av begynnande rutiner. Även om det verkar vara för en kort tid framöver.

Det finns många möjligheter som rycker och drar nu. Mycket som är spännande. Mycket som är bra. I allt detta ställer jag mig ständigt frågan; Hur ska jag hålla?

Jag vet att mycket av min blogg fokuserat kring kroppslig hållbarhet den senaste tiden. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att träna långsiktigt.
Mycket av det jag möter i diskussioner, media och ideal får mig att känna ett obehag och en skräck inför hur många ser på sina kroppar och sin träning. Idiotin i att #aldrigvila, att inte kunna njuta av mat utan att tankarna vandrar till kompensation eller att känna sig ”duktig” snarare än lycklig efter en springtur.

Foto: Staffan Pinner

Nu senast kom jag hem från Medeltidsveckan på Gotland. För oss artister innebär det en tämligen hård ”gycklardeff” då vi tappar x antal kg kroppsmassa pga vätskebrist, sömnbrist, riggning, roddning, släpande och firande. Det är så värt det.

Det innebär nu en vecka av vila och kakor för att återfå mitt underhudsfett och energin att ta mig an nya utmaningar och mål.

Jag har de senaste veckorna hört många cirkusartister säga att ring är den mest smärtsamma disciplinen. Och utan underhudsfett börjar jag bli beredd att hålla med ;)

Ett starkt hjärta

Hjärtat är en helt otrolig pryl som kan vara så enormt starkt.

Det kände jag idag när jag i 27° värme lycklig sprang genom skogen. Mitt hjärta kan kämpa, mitt hjärta tål livet, mitt hjärta är envist och mitt hjärta orkar.
I uppförsbackarna kände jag det banka i bröstet, på ett skönt och arbetande sätt. Jag kan lita på mitt hjärta.

Jag vet att vi inte fysiskt känner med hjärtat utan att vi har olika center i vår hjärna som styr, skickar ut signaler, sätter igång hormoner etc etc.

Foto: Joakim Skierus

Och kanske är det inte i hjärtat specifikt jag upplever att vissa känslor uttrycker sig. Mer som i bröstkorgen, uppåt nånstans, strax under nyckelbenen.
Men jag kommunicerar ofta till mitt hjärta under tiden jag dansar och rör mig. Hjärta och lungor främst. Att faktiskt tänka tankar till min kropp hjälper mig att orka, hjälper mig att andas, hjälper hjärtat att pumpa ut syrerikt blod till mina muskler så att jag orkar springa, orkar hoppa och klarar sträcka ut ända längst ut i tår och fingrar.
Ju mer anatomi jag läst och lärt mig exakt om muskler, leder och funktioner, destu lättare har det varit för mig att föra kroppen dit jag vill.

I och med att det faktiskt är i hjärnan som våra känselcentra sitter kan vi skicka signaler till dessa och i viss mån styra. Sceniskt är det guld värt. I livet i övrigt – helt obeskrivbart.

Varför tävlar vi inte i cirkus?

Kanske mest för att vi inte vill.

Foto: Björn Pinner

Nycirkus handlar om kroppen och vad den kan göra. Vad vi kan göra tillsammans.

Att vi är olika blir vår styrka och det finns möjlighet att utnyttja det till max. Olika är något oerhört bra. Därmed blir det också skvatt omöjligt att tävla i cirkus. Det går inte att jämföra sig med andra när själva kärnan i det vi gör handlar om olikhet, personlighet och det som gör just den egna kroppen och dess kvalitéer speciella.

Det finns en enorm mängd olika grenar inom cirkusen. Alla har vi olika lätt för dem, tycker det är olika kul eller klurigt. Ärligt talat så verkar inget samma för någon.
Att lära ut grunderna inom en disciplin har jag brottats med många gånger. För det som är lätt för mig har visat sig omöjligt för andra, och några av mina svåraste trick klarar någon annan på första försöket. 

Vi är olika starka, viga, stora, snea, rädda och envisa.

Det är bra.

Återhämtning

Sommaren är här och för min del innebär det eldshower, sommarläger, medeltidsmarknader och parkhäng.

Det innebär att resa genom hela landet och sova på konstiga ställen. Det är med andra ord en fantastisk och efterlängtad tid för mitt sinne men innebär för min kropp: dålig sömn, lite vila, extrema krav och påfrestningar och ont om vanlig träning.

Så hur gör en under spelperioder och turnéer för att hålla?

Morgontiden ovärderlig för mig. 

Tid att vara i min kropp. Tid att känna efter. Stunder då jag planerar och skapar möjligheter för återhämtning.

Återhämtning är för mig inte synonymt med vila. Återhämtning handlar om att återta en balans. Om att återfå fokus för att återigen ha kraft och energi.

På vintern består min återhämtning ofta av bastu/bad, en kväll med en vän och stora koppar te eller en film.
Nu på sommaren kan återhämtningen vara en löprunda, en timmes ensamtid vid havet eller yoga i solen.