Rörelse VS Religion

Saprema of Sweden

Dans, akrobatik och yoga är som en tro för mig.
Rörelse ger mig lugn, styrka, trygghet, svar och hopp.
Att röra mig tillsammans med andra, att svettas och skratta och svära och kämpa – det ger mig tillhörighet, ett sammanhang där jag känner att jag behövs.
Träningslokalen, teatern eller studion blir en trygg plats, ett hem och en tillflyktsort.
Människan behöver allt det här och när vi funnit det i något, oavsett vad, vill vi visa det för andra. Vi vill att våra nära ska se och känna och uppleva allt det där bra och fantastiska som vi gör.
Jag bjuder ofta med folk till cirkusträningarna. Får jag chansen att undervisa i dans och komposition så tar jag den och jag fullkomligt älskar att se andra våga sig utanför sin bekvämlighetszon och ta sig an någon annans värld.

Jag vill sprida den känsla jag får av att röra mig.
Jag gör det från scenen och jag gör det så mycket jag kan i min vardag. Jag önskar verkligen att alla omkring mig kunde vara lika rörelsefrälsta som mig. Men vi är olika och alla har sin grej. Därför är det också så viktigt att ta sig tid att släppa in andra i sin zon, vidga den en smula.

Anna har frälst mig med magdansen. Men jag behöver inte släppa den dans och rörelse jag redan har i kroppen för det. Jag lägger bara till. Det är det som är det fina.
Och nu har hon utmanat mig att dansa själv i en ATS-improvisation. Långt utanför min zon. Here we go!

Människan är av naturen lat

Det är januari. En tid då de flesta av oss tänker på förändring i någon mån.

Jag gillar konceptet med en gemensam nystart. Ett tillfälle om året då vi utvärderar oss själva och huruvida våra liv är som vi vill ha dom.

Otroligt många startar under denna månad ett initiativ till ett hälsosammare liv. Mycket klokt men också obeskrivbart viktigt att verkligen reflektera över vad en anser vara ett sunt liv. Vad i ens nuvarande liv upplevs och/eller är osunt och vad är egentligen en yttre åsikt om hälsa?

Jag fick tips om ett mycket bra blogginlägg på tema sundhet, dieter och att värna om varandra som jag tycker att vi alla bör läsa, begrunda och sprida: Varför du inte bör tala om dieter i lunchrummet.

Foto: Björn Pinner
Saprema of Sweden

För mig är det viktigt att minnas att människan av naturen är lat.
Det är inte en ursäkt eller undanflykt på något sätt. Det har att göra med överlevnad och är baserat på vår levnadsstandard några tusen år tillbaka i tiden. Vi är gjorda för att spara energi, precis som alla andra djur.
De flesta av alla våra uppfinningar är skapade för att förenkla vår tillvaro. Något som är väldigt intressant ur ett rörelseperspektiv.

Vi tycker generellt sett om att röra oss. Våra kroppar mår bra av det, även om vi kan ha personliga åsikter om rörelse i dess olika former.
Jag skulle säga att sundhet till viss del handlar om att inte bekämpa latheten, inte se det som en kamp eller en duktighetsbedrift utan att istället sträva efter den lustfyllda rörelsen.
Om den inte infinner sig. Låt bli. Gör nått annat. Gå ut och lek.

Att förstå konst

Jag hade ett samtal häromdagen med en artistkollega som föredrar den kommersiella konsten och underhållningen framför den mer moderna, svårtolkade och "fina" konsten. Något som jag kan uppleva är tabu inom scenvärlden; att gilla när det är stort, ytligt och flådigt.

Foto: Jacob Allestad

Den moderna konsten, eller kanske snarare kulturelitskonsten, uppfattas ofta som ”svår” i den bemärkelsen att publiken inte uppenbart förstår dess syfte och budskap. Det finns en risk att publiken känner sig dumma då de inte begriper. Många låtsas förstå, andra läser in vad de känner att de vill eller behöver se.

När det handlar om rörelsekonst så som dans, performance, cirkus mm så känner jag själv att det kan vara skönt att inte förstå alla gånger. Eller snarare att jag fokuserar på hyllningen till kroppen. Då jag ser en dansföreställning upplever jag ofta fascination, humor, förundran, lycka, avund, förvirring och inspiration. Om där funnits ett budskap jag missat är det i så fall inget jag saknar.

Handlar det om betraktarens syfte med konsten eller konstnärens?

Skiljer det sig mellan olika konstformer?

Går jag däremot på teater vill jag kunna följa med i en röd tråd. Det behöver inte vara en historia, men ett sammanhang.
Det kan till viss del handla om att jag är mindre van vid teater och att den genom sin tillgång till språk anses vara bättre lämpad för direkt kommunikation med sin publik.

När jag vrider på det här inser jag att det handlar om träning och en vana att se konst. Vi behöver träna oss i att uppfatta och tolka konst om vi ska kunna begripa den. Självklart.

Sen är det ju så att begriplighet inte automatisk medför gillande.
DET är ändå något som helt och hållet är upp till oss själva.

100% av idag

Foto: Joakim Skierus
Saprema of Sweden

Dagsform är något jag kan ha svårt att acceptera.

Har jag orkat eller klarat något en dag ska det fungera även idag.

Går jag in i en studio och tänker att jag ska ”ta det lugnt idag” så vet jag att det oftast inte blir så. Bör jag ta det lugnt av någon anledning är det säkrast att hålla sig borta helt.
Men faktum är att det är så otroligt viktigt att kunna ge allt. Och därmed inse att allt är olika från dag till dag.

Under min utbildning på Gotlands dansutbildning lärde jag mig att alltid ge 100% av idag. Att det kunde innebära full energi och pepp under 8 timmars intensiv träning med långa repetitioner och korta raster. Medan 100% somliga dagar handlade om att ta sig till studion överhuvud taget eller att stå vid stången och göra långsamma tenduer.

100% av idag innebar att påbörja arbetet med en ny akt. En koreografi att bearbeta och utveckla för att behålla i några år framöver.
Att arbeta med ett konstnärligt projekt som ska bli nån form av beständigt kommer bli en ny form av resa för mig. Ett projekt jag ser väldigt mycket fram emot.

Än så länge är det trevande tester och improvisation som gäller.
Work in progress, first edition.

Hit med lite farligheter!

Det är november. Den sprakande hösten börjar bli grå och sommarens äventyr känns långt bort på alla håll.

Förberedelser för eldshow
Foto: Joakim Skierus

Vintern är oftast den tid då jag helst av allt bara vill bo i studion och spendera dagarna i mina träningskläder och låta idéerna urarta. Jag trivs i svettiga träningskläder. Jag mår ofantligt bra av perioder av planlöst sökande bland rörelser och grottande i min egen kropp.

Men i år blir det annat.

Denna höst har jag fått möjlighet att utföra galenskap på nya nivåer. Jag fick på några veckor lära mig gå på styltor för ett gig som också involverade uppblåsbara dräkter och brandslangar med färg. Härom dagen testades brinnande käpphästar och trimmade eldkastare inför premiären av Inferno. Sakta biffar jag till mig för att klara ca 30 föreställningar med de skitstora vingarna på mina armar. Vinterns mål blir i år att sätta minst ett nytt fall/snurr i ringen + att förbättre min point och tekniken för handstående.
Vad är dina vintermål?

Eldslukerskan

Jag har en elev på mitt jobb som alltid kallar mig för Eldslukerskan.

Foto: Johan Hartman

Att blanda jobbet som elevassistent men cirkusscenen är verkligen att leva ett dubbelliv.
Ena dagen hänger jag i en uppblåsbar kostym 6m över en scen med kända Djs, nästa dag sitter jag i ett grupprum och lyssnar på matematikmusik om treans tabell (för övrigt inte en tretakt). 

På kvällarna repar jag eldshow, syr glittriga kostymer eller tränar akrobatik. På dagarna är det klätterställning, mellanmål och skogen som gäller.

Jag älskar det, kontrasterna.

Scenen som arbetsplats är magisk. Det är mitt Narnia.
Snart drar repetitionerna inför Inferno igång. Tillsammans med Burnt out Punks och Joe Labero kommer jag och några kollegor ha The Theatre som arbetsplats i två månader framöver. Det blir till att pausa det övriga livet i två månader. Mina arbetspersonligheter kommer verkligen att sättas på prov när jag springer mellan sceningången och lärarrummet. Det kommer vara dagar kantade av sminkrester, förvirrad afasi och trötthumor. Det kommer vara slitigt, skitigt, skitkul, galet och märkligt.
Scenliv helt enkelt. Ingen glamour här inte.

Andas

Saprema of Sweden

Träning och andning har ett självklart samband och i vissa lägen blir det extra tydligt.
Jag har sjukt svårt att andas på kommando.
Så fort jag upplever en kollektiv andning i rummet stiger pulsen och jag försöker andas "rätt" så pass att jag börjar hyperventilera. Därför, har jag insett ganska nyligen, brukar jag heller inte korrigera mina elever i andningen. Det händer att jag uppmanar dem att andas, framför allt i kluriga övningar då vi lätt spänner oss och helt slutar andas. Men hur kan vi egentligen dra nytta av andningen?

Som dansare har jag lärt mig att andas med bröstkorgen så att den vidgas i sidled. Så att det inte syns.
När jag springer andas jag i en speciell rytm som funkar för mig. Det går på reflex. En fyrtakt som jag förlänger i tempo i nedförsbackarna för att dra maximal nytta av den tillfälliga återhämtningen.

Ska jag sjunga förväntas jag andas med magen, samma i magdansen. Där gäller det dessutom att i vissa moment kunna låsa andningen och ändå jobba med diafragma.
Inom yogan finns hela klasser och inriktningar skapade utefter hur vi andas, hur vi bör andas.
Att lägga om sin andning i vissa övningar och moment kan förändra resultatet fullständigt.
Jag tror inte jag kommer fram till nått här. Det är mest reflektioner och en insikt för min egen del att det är dags för mig att börja utforska andningen och vad den kan göra med mina rörelser. Framför allt det där med att andas med magen, avslappnat och mjukt.