onsdag 24 juni 2015

Spänningens kittlande ögonblick


I mitt förra inlägg, Ett Cirkushjärta, fokuserade jag på vad som gör något intressant.
Eller rättare sagt – Det som fångar mitt intresse. Vilket jag kom fram till ofta är sånt som inte ser ut att vara möjligt.
Humor är också något som fångar mitt intresse. Och mod.
Att våga vara utanför normen, våga göra nytt, stort, litet... och såklart det som upplevs som konkret farligt.
När en börjar kombinera dessa faktorer börjar magin sprudla. Det där som inte går att ta på utan som bara är och gör en akt levande.
 
Oavsett konstart eller uppdrag så upplever jag att det är viktigt att pinpointa vad just Du finner intressant. Ska du skapa givande föreställningar för andra behöver det vara givande för dig. 

Foto: Joakim Skierus
Jag gillar det rena, avskalade.
Dansen – för att den enbart kräver en kropp. Inga attribut, ingen utrustning. Den bara är och går att göra så otroligt gränslös. Alla har vi en kropp, alla har vi olika förutsättningar, de allra flesta kan i någon mån relatera till dansaren och dess rörelser och ändå är de så långt bortom vad vi själva i många fall kan åstadkomma. Det är det där som inte ser ut att vara möjligt. Det är intressant.
Jag har fastnat för höjder – där kombinationen av djup och balans gör det intressant.

Ring och rep är mina favoriter. Simpla former. Begränsat men ändå så gränslöst i sina möjligheter. Omöjligt och därmed intressant.


onsdag 17 juni 2015

Ett cirkushjärta


För ett par veckor sedan var jag i Cirkus Cirkörs högkvarter för att delta i ett Labb. En veckas laborerande och grottande i vad eldkonst är och skulle kunna vara. Tillsammans med artister, konstnärer, attributmakare och idésprutare spånade vi kring och testade vägar att utveckla eldkonsten sceniskt och tekniskt.
Det var flummigt, kul och otroligt givande.
Vi gick in i en veckas process utan krav, utan deadlines eller tanke om slutprodukt. Vi gick därifrån med ett ägg, en permobil och ett helt föreställningskoncept.

Mitt hjärta klappar för konsten och det klappar fortare under spänningens kittlande ögonblick.
För det som intresserar mig med konst – det är det där som inte ser ut att vara möjligt.
Det kan ha ett budskap, en djupare mening och intention åt något håll. Men det är tappas helt om publiken tappar intresset.

Jag har tidigare skrivit om Den motiverade rörelsen. Det har länge varit mitt hjärtebarn, att det ska finnas en funktion och ett syfte med allt vi gör på scen, en logisk strävan. Under veckan i Labbet kom jag att se en utveckling på min tanke om den motiverade rörelsen. Och det är just det här med att skapa intresse. Vad gör något intressant att titta på?
När tappar vi intresset? Av vilken anledning?