söndag 30 mars 2014

Här och nu

På ett rasslande tåg genom Sverige drömmer jag mig bort till Skåne för några veckor sedan.


Foto: Joakim Skierus
Det är workshop i yogarave. Vi börjar med fokuserade övningar två och två som bygger på kontakt och aktiv vila. Jag har en annan kropp precis intill, en närhet och värme som gör att jag bara känner tid-för-mig-själv. När vi sedan släpps fria i rummet låter jag mig blundande känna in golvet mot kroppen. Jag rullar igenom ryggraden, vrider, böjer, sträcker. Hittar. Längtar.

När musiken övergår i stamp och gruppen börjar röra på sig ger jag efter för allt. Jag går all-in och fläker ut mig på golvet. Varje ledigt utrymme blir mitt och jag håller mig till de ytor som för andra verkar bortglömda; golvet, vrårna, väggarna.
Mitt golv. Min vikt. Min kropp.

Efter ett år utan dansen finns den fortfarande lika självklar inom mig.
Gruppen omkring mig studsar, dansar och ler. Golvet är mitt. Här och nu. De andra får fara så mycket de vill. Jag tänker göra min grej.

torsdag 27 mars 2014

Stark!



Styrka har alltid varit viktigt för mig. Däremot har jag inte alltid varit på det klara med vad styrka innebär. Idag vet jag att det finns många sorters stark.

Att använda kroppen gör mig lycklig.
Foto: Joakim Skierus
Att känna min kropp i arbete, att den har ett behov av att vara stark, vig och uthållig – det gör mig stark i själen. Det finns ett syfte med rörelsen; att uppleva, inspirera, imponera, underhålla eller berätta.
Det är då jag mår bra och klarar av andra saker i mitt liv.
Styrkan i kroppen kan ibland göra att jag glömmer styrkan i att lyssna på sin kropp. Jag luras ofta att tro att mer rörelse gör kroppen stark, när den egentligen behöver vila.

Hur en kropp signalerar är troligen väldigt individuellt. För min del brukar jag bli sjuk eller skada mig. Därför tar jag också tillvara på varje förkylning och muskelvärk till att fundera på och utvärdera min träning. Jag har ju ett mål – är det verkligen dit jag strävar?
Det är lätt att falla in på vägar som är lätta och/eller bekväma. Men att sträva efter att kunna jobba med cirkus och eldkonst är varken lätt eller bekvämt.

söndag 23 mars 2014

Att lära sig att dansa eller att lära sig en dans.

I helgen har jag varit på fest med mestadels sjukgymnaster. De lärde mig två danser.

Jag har ofta blandade känslor kring dansgolv på fester. Dels en befrielse kring att tillåtas ha enbart kul i dansen och till musiken. Dels prestationskrav – att det liksom ska synas att en är dansare. Men också en del skam och frustration kring att andra inte vågar dansa bland dansare.
Dansen på en fest handlar ofta om att röra sig i takt till musiken, röra sig tillsammans, leka och hitta roliga rörelser och inspireras av varandra. Det skapas en gemensam improvisation där det ofta finns en outtalad ledare, som också skiftar.
När en bryter ner det i beståndsdelar är det något väldigt häftigt som pågår på det där dansgolvet som skulle förekomma ganska sent i en professionell dansutbildning.

Foto: Joakim Skierus
Spontant akro-framträdande på Öppen scen
I stort sett överallt där dansundervisning bedrivs fokuseras större delen av terminen på att träna in en dans, en koreografi, en kombination. Terminernas mål blir att skapa en produkt att visa för föräldrar och vänner snarare än att lära eleverna dansteknik, kultur och känsla för rörelse.
Jag är säker på att eleverna skulle utvecklas mer ifall danslektionerna handlade om dansglädje, uttryck och teknik snarare än prestation och bekräftelse.
Givetvis är det viktigt att få visa vad vi lärt oss och inom scenkonst bör såklart scenisk närvaro och publikkontant tränas. Men kulturvärlden behöver uppdateras.
Låt eleverna hålla en danslektion för föräldrar och vänner, klipp ihop en dansfilm eller gör ett performance på stan och kulturchocka världen.

torsdag 20 mars 2014

Intryck av uttryck



Att förmedla en känsla är ofta mitt mål med rörelsen.
När jag ska börja med en koreografi är det helst känslan jag vill utgå ifrån. 
Musiken är nummer två, eller tystnaden om det är den jag jobbar till.
I sista hand kommer rörelsen.

Foto: Joakim Skierus
Kläder: Saprema of Sweden
Att skapa med rörelse handlar mycket om att leka fram material. Jag letar helst utan spegel för att inte bli för självkritisk. Först när jag hittar kombinationer som känns rätt i min kropp tar jag fram speglarna. 
Det tunga arbetet ligger i att få rörelsen att se ut som den känns. Det är här jag verkligen värdesätter allt tekniskt ältande och teorier om linjer, flöden och energier för att skapa uttryck och bibehålla intresset hos publiken.

När jag pratar om rörelser och uttryck med mina vänner inom yogan inser jag att det oftast bara är en sak som skiljer oss åt: publiken.
Jag kan beundra yogans själviskhet. Att rörelsen finns till för sig själv, i kroppen för välbefinnandes skull. Där finns inga estetiska krav eller regelverk kring vilka rörelser som kan eller bör kombineras. Visst finns det olika tekniker och filosofier precis som inom dansen, men i grund och botten handlar det om känslan av rörelsen. Linjer, flöden och energier har en precis lika central roll men jag upplever ett annat syfte – kroppens välmående och uppbyggnad av styrka och rörelsefrihet.


söndag 16 mars 2014

Aerial acrobatics


Livet i luften är f*cking fab!
Foto: Joakim Skierus
Kläder: Saprema of Sweden
Det är svävande, hårt arbete och 100% tillit till kroppen. Det går inte att fega ur för det som görs halvdant gör ont.
I ringen är jag hemma numera. Efter två år är det en av mina bästa vänner, en tillflyktsort i studion där jag får vara med mig själv och fokusera på rörelsen.
Tyg kan jag fortfarande uppleva som ett trassel. Men jag trivs där uppe. Jag trivs med fötterna från marken. Kanske för att jag äntligen är jordad i mig själv och inte behöver ett golv på samma sätt längre. Kanske helt enkelt för att det är skitkul.

Luftakrobatik i olika discipliner har blivit populärt som träningsform numera. Både barn och vuxna kan prova på tyg, påle, trapets, ring och mer annorlunda träningsformer ökar. Det gör också att kunskaperna om träning i luften ökar. Nya rörelser och redskap dyker upp och internet fylls av inspiration och motivation.

torsdag 13 mars 2014

PTSD och Yoga



Jag har PTSD (post traumatic stress disorder) och därmed en förhöjd andning. Dvs jag andas nästan dubbelt så fort som de flesta andra.
En förhöjd andning får alla vid upplevelse av hot eller stress. Kroppen höjer andningen som beredskap för att ge mer syre till musklerna vid behov av flykt. Det innebär också att perceptionen förstärks och en massa hormoner och kemiska ämnen sänds ut för att kroppen ska hålla sig redo.


Foto: Joakim Skierus
Många har sagt att yoga vore bra för mig just på grund av andningen. Men varje gång jag verkligen försöker andas på instruktörens uppmaning får jag panik. Jag kan inte låta min andning styras. Det går inte. Visst kan jag jobba i mitt eget tempo, utefter min egen andning. Men då far jag som en fluga genom solhälsningen och medan de andra finner ro blir jag svettig och andning ökar ännu mer.

Nu har jag börjat yoga själv. Lite skämsyoga till klyschiga youtube-videor. Men för mig funkar det. Jag börjar hitta ro i yogans rörelsemönster och jag saknar yogan de dagar jag inte tagit mig tid.

söndag 9 mars 2014

Vi är ju ganska många...


...och vi kan ganska mycket.

Jag har spenderat helgen i Visby och repeterat med  
Girls on Fire. Vi är ett otroligt bra gäng av fullständigt olika individer. En grupp bestående av 12 personer med blandade sceniska kunskaper inom eld, dans, musik och akrobatik. + alla de där andra kunskaperna som behövs för att producera en föreställning: ekonomi, marknadsföring, planering, logistik, smide, sömnad, smink, koreografi, IT, webbdesign, pyroteknik, ljusteknik, ljudteknik, komponering och kundkontakt.
Vi har alla också gemensamma egenskaper inom kommunikation, psykologi, beteendevetenskap, gruppdynamik, näringslära, sjukgymnastik, pedagogik, humor och tålamod.

Vi är många inom kulturbranschen som besitter dessa egenskaper. Just för att det är en nödvändighet för vår existens.
Jag vet ingen annan bransch där jag hittat så många intressanta, mångfasetterade och välutbildade individer. Få andra arbetsplatser har en sån öppenhet och ärlighet mellan kollegerna och där livet tillåts ha en plats, både nutid och dåtid.
Jag önskar att jag kunde jobba heltid med kultur och skapande. Och att fler hade den möjligheten.

torsdag 6 mars 2014

Lön för det som syns?



Att vara kulturarbetare innebär allt för ofta att en får argumentera för varför en ska ha lön och för vad. Inom alla andra yrken ter det sig självklart att en får betalt för utbildning, erfarenhet och prestation. Att enbart få betalt för det ”synliga” arbetet vore absurt.
Ändå blir det alltid samma diskussion när en i säljförhandlingarna kring en föreställning måste förklara att pengarna även ska täcka träning, repetitioner, planering mm.

Alldeles nyligen var en vän och kollega i möte med självaste kulturförvaltningen i Göteborg. Efter att flertalet gånger nämnt att nycirkus vore ett väldigt bra och saknat inslag i deras sommarprogram svarar de att de ”endast betalar för en färdig produkt, repetitioner borträknat. Alltså bara det ni gör på scen”.
Skärpning kulturförvaltningen.
De vill ha en grym nycirkusföreställning utan repetitioner eller förberedelser och helst inte betala så mycket.

När ska den icke kulturarbetande världen begripa att en inte kan leva på luft och high fives? Att kulturförvaltningens resonemang inte håller för min hyresvärd.
Jag råkade vara smart och välja ett yrke som är galet kul, utvecklande och utmanande och där jag får applåder på jobbet. Jag kan se hur andra kan avundas detta, men att hävda att jag inte är värd någon lön?

söndag 2 mars 2014

Inspiration



Jag skulle gissa att det är fler med mig som samlar på inspirationskällor. Böcker, youtube-klipp, musik, platser, bloggar, personer... vad som helst som kan ge oss en ny input som i sin tur kan leda till en ny tanke, en ny längtan efter uttryck.
En av mina största inspirationskällor just nu är Anna Nordling och hennes projekt En improvisation i veckan. Dels är hon en fantastisk dansare och vän. Men hennes projekt har lett mig in på ett eget projekt av En koreografi i månaden där jag också fått ett gäng spännande utmaningar av Anna.

Nu har det gått ett år. Vi har båda gjort våra 52 resp 12 filmer och för min del har det gett mig så himla många fler idéer och möjligheter.

Fotograf:tograf: Jacob Allestad
Jag får ibland för mig att jag måste ha något viktigt att berätta med mina koreografier. Att där ska finnas ett budskap som publiken bör uppfatta och bära med sig.
Idag började nya tankar ta form. Rörelser, eller konst överlag, behöver inte vara intetsägande bara för att där inte finns något dolt eller uppenbart budskap. Om det jag gör får någon annan att känna har jag nått fram till min publik. Om det jag gör får någon annan att vilja dansa och röra sig är jag mer än nöjd. Om det jag gör kan ge någon annan inspiration att skapa har allt mitt jobb en mening.