onsdag 25 juni 2014

Att leva på gränsen

Jag har länge fascinerats av människans ursprung och återgår gärna till teorier om vår härkomst och människans naturliga beteende.
Extremsportare och äventyrare kan för många upplevas som oansvariga, som att där finns en inneboende dödslängtan eller bara ett enormt bekräftelse- och uppmärksamhetsbehov. Men jag tror att det är något väldigt grundläggande för oss människor som styr dessa personer.

Forskning (förlåt, osäker på källan) visar dessutom att en stressad kropp mår bra av att springa. Löpningen ger utlopp för de stresshormon som kroppen byggt upp och simulerar flykt från faran. Detta minskar mängden stresshormon i kroppen och gör det möjligt för oss att fungera som vanligt igen, då vi bättre kan hantera det som stressar oss.
Om vi däremot fortsätter att försätta oss i stressande situationer kommer kroppens stressnivå att bli konstant och stressen kronisk, vi blir utbrända. Stresshormonen tar då över delar av vår hjärnkapacitet och gör oss sämre fungerande. T.ex sätter det sig ofta på närminne, koncentrationsförmåga och förmåga att skärma av sinnesintryck. Saker som i sin tur ökar vårat stresspåslag.
Så andas ut, spring för livet och landa i lugnet.

Jag har en teori om att vi, som alla djur, är skapta för att leva under betydligt svårare förhållanden än vi gör idag, med ständiga hot om vår existens. Inte som att vi är ämnade för ständig misär. Bara att vi genom att leva i naturen skulle ha betydligt fler fiender och hot än i det trygga liv många av oss lever idag. Att den stress vi i det moderna västsamhället utsätter oss för är långt mer komplex än kyla eller brist på mat. För mig finns det ett stresshanterande funktion och en längtan efter de där riktiga farorna. Att hantera elden, de höga höjderna och att jaga över scenen tills där är blodsmak i munnen, det ger min kropp lugn.

Ofta har jag levt på gränsen av vad jag orkar, på gränsen mellan rätt och fel och balanserar gärna på gränsen av det som är socialt accepterat. Det finns något i klychan om att Känna att du lever.

fredag 20 juni 2014

Träningen ska vara din


Jag mår bra av att träna. Hela min kropp njuter och jag blir lycklig i själen av att få svettas. Min självkänsla stiger när jag klarar nya utmaningar och mitt bekräftelsebehov tillgodoses när någon uppmärksammar mina framsteg.
Foto: Joakim Skierus
Däremot går det fort nerför när jag börjar träna för någon annan, när de kroppsliga idealen börjar styra eller om jag känner att träningen går före mitt sociala liv och mina närmaste. På ett par dagar kan min stressnivå skjuta i taket, jag gråter för ingenting och allt känns hopplöst och låst.
Kalle Zackari Wahlström sa i ett avsnitt av Svett och etikett att - Träningen ska vara din och ingen annans.
Orden satte igång tankar hos mig. Min kropp är min och ingen annans är ett mantra som varit med mig länge och som jag fått kämpa för att upprätthålla. Självklart ska det vara likadant med träningen. 

Hur kan vi göra träningen till vår egen?
För den som springer i skogen eller yogar i sitt vardagsrum upplevs träningen mer naturligt egen då den sker avskilt och med tid för sig själv. Men att träna för sig själv och att träna för sin egen skull är för mig två skilda saker. 
Oavsett vad du har för drivkraft eller mål är det viktigt att komma ihåg att träningen ska vara din och ingen annans. Den ska bygga upp, inte bryta ner och i slutändan ge energi, inte dränera dig.




torsdag 12 juni 2014

Att lära barn Sunt förnuft?



Jag har kommit på mig själv flera gånger då jag uppmanat mina elever att i olika sammanhang använda sitt sunda förnuft.
Dom brukar se på mig med tomma blickar.
Hur förklarar du sunt förnuft för ett barn?

Foto: Joakim Skierus
Någon smart människa har sagt att 
”Gott omdöme får vi genom våra erfarenheter. Erfarenheter får vi genom dåligt omdöme”
Sant.
Men när vi t.ex jobbar med akrobatik finns det inte möjlighet till så många misstag. När eleverna ska lära sig passa varandra eller själva bedöma utrymmet för en hjulning är riskerna för stora om de inte själva kan kalkylera på konsekvenserna.
Inför barnens större idéer kan jag ofta be dem att stanna upp och känna efter. Känns det inte helt bra i magen är det troligen inte någon bra idé att testa.
Men helst vill jag att de ska kunna identifiera riskmomenten själva.
Av vilken anledning kan det gå fel?
Vart kan det gå fel, åt vilket håll faller det?
Vad kan jag göra för att förhindra det?
Behöver jag hjälp/pass?

Oavsett ålder är det alltid viktigt att våga be om pass när vi sysslar med moment som är svåra för oss. Lika viktigt är att våga säga ifrån om vi inte skulle känna oss trygga med att passa.

torsdag 5 juni 2014

På sommaren vaknar elden


Sommaren är här. Det innebär festivaler, marknader, karnevaler och stadsfester. Det innebär att sveriges eldartister kommer ut på gatorna, akrobater och jonglörer ses kasta loss i parkerna och jag kommer minska ner till ett blogginlägg/vecka.

Akrobatik på sommaräng med Sara
Foto: Joakim Skierus
Jag kommer ägna den här sommaren åt att lära mig. Ta varje chans till nya erfarenheter att dela med mig av och se till att göra mer av det som gör mig lycklig. Jag tänker fylla mig till bredden så att jag har allt att ge när hösten kommer och låta glöden värma mig vintern igenom.
Mitt hjärta klappar allt starkare för folktrons väsen och knytt. Nyfikenheten finns kring midsommarnattens mystik och spirande magi. Kanske är det natten för framtid och förändring, för nya utmaningar och drömmar.


Sommartips:
Girls on Fire, ett samarbete mellan fyra eld-, nycirkus- och musikgrupper från hela Sverige, presenterar Gofar, 4-5 aug i Visby.

Cirkus Stenkrossen i Lund har fått igång sin verksamhet.
Sugen på att komma förbi och träna? Hör av dig till Stenkrossen


Följ Sara och hennes projekt Equilibrium som spelas under Baobabfestivalen i Malmö.

måndag 2 juni 2014

Obekvämt, ont eller farligt


En vän sa härom dagen - Allt du gör verkar göra ont, tar du verkligen hand om dig?
Det fick mig att börja klura på hur det hänger ihop egentligen.
Jag tycker inte om när det gör ont, däremot när det slutar göra det. Det innebär att kroppen lärt sig att den inte behöver signalera fara, att den är ok med vad jag gör och att jag kan gå vidare till nästa nivå.
Luftakrobatik gör ont och är ofta förenat med minst ett riskmoment. Eldkonsten likaså. Parakrobatik och yoga innefattar även dom moment som spänner, drar, vrider och trycker. I ärlighetens namn är det sällan skönt det jag gör.
Men ändå helt otroligt njutbart.

Jag tycker det är fantastiskt att kunna komma förbi föreställningen om att livet på något vis skulle vara bekvämt.
I allt jag gör är jag människa, med en mänsklig kropp, skör och lat som alla andra. Jag har som eldartist genom erfarenhet lärt mig vart gränsen går mellan att det är varmt och att det bränns.
I grund och botten handlar det om självkännedom och kroppskännedom.
Jag har en otrolig kunskap om min kropps signaler och vad jag klarar av, men har också lärt mig se gränser hos andra. Att det gör ont är sällan farligt.
Smärta däremot, det passar jag mig väldigt noga för.