Efter en sommar av repetitioner,
föreställningar, undervisning och galna eskapader är jag nu hemma
igen. Tillbaka i verkligheten med någon form av begynnande rutiner.
Även om det verkar vara för en kort tid framöver.
Det finns många möjligheter som
rycker och drar nu. Mycket som är spännande. Mycket som är bra. I
allt detta ställer jag mig ständigt frågan; Hur ska jag
hålla?
Jag vet att mycket av min blogg fokuserat kring kroppslig hållbarhet den senaste tiden. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att träna långsiktigt.
Mycket av det jag möter i diskussioner, media och ideal får mig att känna ett obehag och en skräck inför hur många ser på sina kroppar och sin träning. Idiotin i att #aldrigvila, att inte kunna njuta av mat utan att tankarna vandrar till kompensation eller att känna sig ”duktig” snarare än lycklig efter en springtur.
Jag vet att mycket av min blogg fokuserat kring kroppslig hållbarhet den senaste tiden. Just för att jag tycker det är så otroligt viktigt att träna långsiktigt.
Mycket av det jag möter i diskussioner, media och ideal får mig att känna ett obehag och en skräck inför hur många ser på sina kroppar och sin träning. Idiotin i att #aldrigvila, att inte kunna njuta av mat utan att tankarna vandrar till kompensation eller att känna sig ”duktig” snarare än lycklig efter en springtur.
Foto: Staffan Pinner |
Nu senast kom jag hem från
Medeltidsveckan på Gotland. För oss artister innebär det en
tämligen hård ”gycklardeff” då vi tappar x antal kg
kroppsmassa pga vätskebrist, sömnbrist, riggning, roddning,
släpande och firande. Det är så värt det.
Det innebär nu en vecka av vila och
kakor för att återfå mitt underhudsfett och energin att ta mig an
nya utmaningar och mål.
Jag har de senaste veckorna hört många
cirkusartister säga att ring är den mest smärtsamma disciplinen.
Och utan underhudsfett börjar jag bli beredd att hålla med ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar