Dit hjärtat går

Jag har skrivit om hjärtat förr.

Jag har skrivit om problemen med att få skälig lön som kulturarbetare.

Men det här är så himla viktigt!

Att jobba med kultur innebär att ständigt behöva motivera varför en ska få lön för sina timmar. Att få jobba med något en brinner för förväntas i många fall räcka som ersättning.

Det är som om bara jobbiga jobb räknas som jobb.

Det får mig att känna att det jag gör är mindre värt, något som går emot den efterfrågan jag upplever. Men framförallt är det en fruktansvärt tragisk syn de flesta har på sitt arbete.
Vi lägger ner otroligt mycket av vår livstid på våra jobb och utbildningen inför dessa – så satsa på något utvecklande, något du brinner för, något som är kul och känns bra.

Ur föreställningen Gofar med Girls on Fire
Foto: Joakim Skierus

Nu råkar jag vara en sån person som valt, eller iaf försöker välja, ett sånt där kul yrke som jag brinner för. Och jag kommer på mig själv i många situationer med att förminska dess nöje och min lust till det just för att andra ska känna att det också är ett ”jobb” och bör avlönas.

Flera gånger har jag också tvingats gå emot mitt hjärta och min lust för detta jobb just av den anledningen att jag inte får betalt. Eller för att jag, genom att följa mitt hjärta, skulle sumpa branschen för mina kollegor och låta företag tjäna pengar på professionella artister som förtjänar klokt betalt.

Men det är också mitt liv och mitt hjärta. Jag som vill brinna, jag som vill pirra bakom scen, jag som vill genomföra alla de där dumma idéerna och låta andra ta del av det.

Att många inte har ett arbete de brinner för och längtar till kan inte jag göra något åt.