Att förstå konst

Jag hade ett samtal häromdagen med en artistkollega som föredrar den kommersiella konsten och underhållningen framför den mer moderna, svårtolkade och "fina" konsten. Något som jag kan uppleva är tabu inom scenvärlden; att gilla när det är stort, ytligt och flådigt.

Foto: Jacob Allestad

Den moderna konsten, eller kanske snarare kulturelitskonsten, uppfattas ofta som ”svår” i den bemärkelsen att publiken inte uppenbart förstår dess syfte och budskap. Det finns en risk att publiken känner sig dumma då de inte begriper. Många låtsas förstå, andra läser in vad de känner att de vill eller behöver se.

När det handlar om rörelsekonst så som dans, performance, cirkus mm så känner jag själv att det kan vara skönt att inte förstå alla gånger. Eller snarare att jag fokuserar på hyllningen till kroppen. Då jag ser en dansföreställning upplever jag ofta fascination, humor, förundran, lycka, avund, förvirring och inspiration. Om där funnits ett budskap jag missat är det i så fall inget jag saknar.

Handlar det om betraktarens syfte med konsten eller konstnärens?

Skiljer det sig mellan olika konstformer?

Går jag däremot på teater vill jag kunna följa med i en röd tråd. Det behöver inte vara en historia, men ett sammanhang.
Det kan till viss del handla om att jag är mindre van vid teater och att den genom sin tillgång till språk anses vara bättre lämpad för direkt kommunikation med sin publik.

När jag vrider på det här inser jag att det handlar om träning och en vana att se konst. Vi behöver träna oss i att uppfatta och tolka konst om vi ska kunna begripa den. Självklart.

Sen är det ju så att begriplighet inte automatisk medför gillande.
DET är ändå något som helt och hållet är upp till oss själva.