Jag diskuterade självdistans med en
vän häromdan. Mycket av det vi gör på scen kräver en hel del
självdistans, framför allt i den skapande fasen där testandet är
så otroligt viktigt. Samtidigt är det oerhört sällan får ägna
oss åt att utforska och utveckla självdistansen.
Personligen har jag en förkärlek
för groteska och absurda rörelser. Jag gillar det obekväma och
märkligt fascinerande. Jag har inget emot att vara ”ful” på
scen - sålänge det är rätt ful.
Men så är alltid den där känsliga
gränsen närvarande. Gränsen mellan uppskattning och kritik,
nyfikenhet och ifrågasättande.
Det ena eller andra är inte mer
negativt eller mindre önskat, det handlar helt enkelt om olika
inställning. Och om min förmåga att hålla självdistansen och stå
för mitt uttryck eller att krypa ihop för idealen och känna mig
usel och missförstådd.
Självdistansen gör mig till en bättre
pedagog, en ärligare människa och den har gett mig äventyr och
försatt mig i situationen jag aldrig kunnat drömma om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar