torsdag 18 september 2014

Självdistans är en konst


Jag diskuterade självdistans med en vän häromdan. Mycket av det vi gör på scen kräver en hel del självdistans, framför allt i den skapande fasen där testandet är så otroligt viktigt. Samtidigt är det oerhört sällan får ägna oss åt att utforska och utveckla självdistansen.
 
Personligen har jag en förkärlek för groteska och absurda rörelser. Jag gillar det obekväma och märkligt fascinerande. Jag har inget emot att vara ”ful” på scen - sålänge det är rätt ful.
Men så är alltid den där känsliga gränsen närvarande. Gränsen mellan uppskattning och kritik, nyfikenhet och ifrågasättande.
Det ena eller andra är inte mer negativt eller mindre önskat, det handlar helt enkelt om olika inställning. Och om min förmåga att hålla självdistansen och stå för mitt uttryck eller att krypa ihop för idealen och känna mig usel och missförstådd.

Självdistansen gör mig till en bättre pedagog, en ärligare människa och den har gett mig äventyr och försatt mig i situationen jag aldrig kunnat drömma om.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar