Andas

Saprema of Sweden

Träning och andning har ett självklart samband och i vissa lägen blir det extra tydligt.
Jag har sjukt svårt att andas på kommando.
Så fort jag upplever en kollektiv andning i rummet stiger pulsen och jag försöker andas "rätt" så pass att jag börjar hyperventilera. Därför, har jag insett ganska nyligen, brukar jag heller inte korrigera mina elever i andningen. Det händer att jag uppmanar dem att andas, framför allt i kluriga övningar då vi lätt spänner oss och helt slutar andas. Men hur kan vi egentligen dra nytta av andningen?

Som dansare har jag lärt mig att andas med bröstkorgen så att den vidgas i sidled. Så att det inte syns.
När jag springer andas jag i en speciell rytm som funkar för mig. Det går på reflex. En fyrtakt som jag förlänger i tempo i nedförsbackarna för att dra maximal nytta av den tillfälliga återhämtningen.

Ska jag sjunga förväntas jag andas med magen, samma i magdansen. Där gäller det dessutom att i vissa moment kunna låsa andningen och ändå jobba med diafragma.
Inom yogan finns hela klasser och inriktningar skapade utefter hur vi andas, hur vi bör andas.
Att lägga om sin andning i vissa övningar och moment kan förändra resultatet fullständigt.
Jag tror inte jag kommer fram till nått här. Det är mest reflektioner och en insikt för min egen del att det är dags för mig att börja utforska andningen och vad den kan göra med mina rörelser. Framför allt det där med att andas med magen, avslappnat och mjukt.