Att leva på gränsen

Jag har länge fascinerats av människans ursprung och återgår gärna till teorier om vår härkomst och människans naturliga beteende.

Extremsportare och äventyrare kan för många upplevas som oansvariga, som att där finns en inneboende dödslängtan eller bara ett enormt bekräftelse- och uppmärksamhetsbehov. Men jag tror att det är något väldigt grundläggande för oss människor som styr dessa personer.

Forskning (förlåt, osäker på källan) visar dessutom att en stressad kropp mår bra av att springa. Löpningen ger utlopp för de stresshormon som kroppen byggt upp och simulerar flykt från faran. Detta minskar mängden stresshormon i kroppen och gör det möjligt för oss att fungera som vanligt igen, då vi bättre kan hantera det som stressar oss.
Om vi däremot fortsätter att försätta oss i stressande situationer kommer kroppens stressnivå att bli konstant och stressen kronisk, vi blir utbrända. Stresshormonen tar då över delar av vår hjärnkapacitet och gör oss sämre fungerande. T.ex sätter det sig ofta på närminne, koncentrationsförmåga och förmåga att skärma av sinnesintryck. Saker som i sin tur ökar vårat stresspåslag.

Så andas ut, spring för livet och landa i lugnet.

Jag har en teori om att vi, som alla djur, är skapta för att leva under betydligt svårare förhållanden än vi gör idag, med ständiga hot om vår existens. Inte som att vi är ämnade för ständig misär. Bara att vi genom att leva i naturen skulle ha betydligt fler fiender och hot än i det trygga liv många av oss lever idag. Att den stress vi i det moderna västsamhället utsätter oss för är långt mer komplex än kyla eller brist på mat. För mig finns det ett stresshanterande funktion och en längtan efter de där riktiga farorna. Att hantera elden, de höga höjderna och att jaga över scenen tills där är blodsmak i munnen, det ger min kropp lugn.

Ofta har jag levt på gränsen av vad jag orkar, på gränsen mellan rätt och fel och balanserar gärna på gränsen av det som är socialt accepterat. Det finns något i klychan om att Känna att du lever.