"Dansaren"

Inom yogan finns en position som kallas Dansaren. Det är en rörelse som kräver fokus, balans, förmågan att hålla många kroppsdelar i huvudet samtidigt som vi är här och nu.

En balans är inte statisk. Den är i allra högsta grad en rörelse.
Att hålla en position kräver otroligt mycket mer muskelkontroll än en förflyttning. Det är här och nu i hela kroppen.






 Idag var jag på yogaklass för Annie Bäck och utmaningen för timmen var Dansaren.
Jag får fortfarande inte bukt på andningen men benen fylldes av en värmande kramp. Dansaren i mig vaknade.

Flying high

Livet i luften är fantastiskt och långt ifrån att sväva tyngdlöst.

Hårt arbete är vad som krävs, på så många plan. Det är en märklig känsla att röra mig där uppe, manipulera tyngdlagen och utmana risken att falla. En ring är allt jag har att förhålla mig till. 10kg stål, 1m i diameter ca 2-3 meter upp i luften. That's it.

När jag som dansare har marken att jobba med är jag fri i förflyttningen. Rörelsen kan färdas och förändas i nivå och riktning. Men i luften... Där kan rörelsen bege sig både upp och ner, eller runt för den delen. Att få ordning på rörelserna i luften handlar till viss del om teknik och styrka, men främst om att inte tveka. En beslutsamhet som gett mig mod och självsäkerhet i många sammanhang.

Klappa mitt hjärta

Applåder handlar många gånger om sociala koder och förväntan.
Själva klappandet med händerna är en rörelse vi lär oss i mycket tidig ålder, i alla kulturer skulle jag tro.

Någon sa en gång till mig att applåder kommer från hjärtat. Alltså att det är ett sätt att förstärka och förmedla hjärtats slag och sända dem ut till mottagaren. 

Som för att säga Mitt hjärta klappar för dig.

Det är bland det finaste jag hört och något jag väldigt ofta tänker på när jag får eller ger applåder.

Våga inte vilja vara

 
Att inte vara något ser jag, rent spontant, som något negativt. När vi väljer bort.

En negativ inställning eller ovilja helt enkelt. Det är också svårt att få en bild av någon eller något genom att bara veta vad där Inte är.

...något som i sin tur har oändliga möjligheter.
Jag har precis börjat inse charmen med detta. Att våga välja att inte vilja vara.

Think outside the box

Det vi gör är ofta det vi identifierar oss med. Yrken och fritidsintressen. Det är sånt som är lätt att förklara eftersom vi kommit överens om hur en person med en viss titel är. Det gör också att vi kan presentera oss med olika attribut beroende på sammanhang.

Jag har identifierat mig som dansare i hela mitt vuxna liv. Det är den jag är.

Att behöva tänka om, tänka framåt och börja läsa psykiatri var svårt. 

Att sluta dansa innebar att sluta vara den jag är.

Jag började med luftakrobatik och växte så småningom in i en ny definition av mig själv; 

dansare & luftakrobat.

Vi är medvetna om att personer med samma titel inte är samma person. Att vi i grund och botten inte är det vi gör. Med det handlar också om bekräftelse. Att verka intressant och att hitta gemensamma intressen i möten med nya människor.

Det är svårt att tänka utanför lådan. Det har för mig varit otroligt viktigt att inse att ett varande av en sak inte behöver betyda ett ickevarande av något annat.
Eller att ett ickevarande skulle vara något negativt.

Jag är dansare

- Från och med idag är ni dansare. Ni ska nu gå runt och hälsa på varandra och presentera er själva som dansare.

Första dagen på gymnasiet. Nu stad, nytt liv, det kändes som jag var med i Fame. Jag var ett steg närmre min stora dröm.

I mer än 11 år har jag nu presenterat mig som dansare, med olika variationer. Det är den jag är.

Så nej, jag är ingen yoga-människa. Jag är dansare. Jag är en person med ett enormt intresse för rörelsen, sammanhang, närvaro och flöde som jag delar med otroligt många runt om i världen.

Rörelsen har tagit mig med på mycket. Jag är nu involverad i cirkusbranchen, jag försöker förstå mig på yoga och jag vill lära mig så mycket mer om vad som skiljer rörelsen åt inom olika kulturer och sammanhang, men allra mest vart vi är lika. Dansare, yoga-människor, cirkusartister, kampsportare, vardagsmotionärer... I alla träningsformer finns någon form av filosofi kring rörelsen.

Rörelse i rörelse

Från den första stunden i våra liv fokuserar vi på rörelsen. Vi ser, testar, härmar och upptäcker. Spädbarn inser att händerna som viftar framför dem tillhör dom själva, och kan styras!

De kommer på att för att kunna hoppa behöver en inte bara böja och sträcka på benen, det måste gå fort, iaf på vägen upp.
Olika hastighet och riktning gör att rörelsen blir olika. Vi kan inte mer än att böja, sträcka och vrida våra kroppar. Tre rörelser, oändliga kombinationer.

Jag har aldrig slutat jobba med rörelsen. Aldrig slutat upptäcka. Jag har idag 27 års erfarenhet av det jag sysslar med och är långt ifrån fullärd. Att verkligen känna min kropp är den bästa utbildning jag någonsin skaffat mig och jag önskar att fler kunde värdesätta den kunskapen.

Ta dig tid, ta dig an, sätt dig i rörelse.

En ”yoga-människa”

Vad är det egentligen som jag definierar som en ”yoga-människa”?
Alltså en sån som inte jag är.
Många av mina vänner och kollegor sysslar med yoga på olika nivåer. Jag har mycket gemensamt med dom, ändå identifierar jag mig inte som en person som är gjord för yoga.

I många nutida danstekniker finns inslag av yoga. Yogans rörelsemönster och harmoni används i övningar och koreografier.

Som dansare har jag fått min beskärda del av att andas med rörelsen, upprepa sekvenser om och om igen och att röra mig riktigt riktigt sakta för att känna rörelsen. Det kan vara väldigt intressant, men också frustrerande.

Så jag kopplar yoga till att andas i flock, frustration och regler kring vad som är bra och dåligt.

Å andra sidan har jag bara varit på tre faktiska yogaklasser. Den ena var skittråkig, den andra en bra stretchklass med övningar för kroppskontroll och balans och en tredje helt fantastisk och gav mig nya tankar om rörelse och inspiration till nya utmaningar. 

Alltså har 66% av mina yogaerfarenheter varit bra.

Men tre yogaklasser är kanske inte tillräckligt för att ”bli yoga” ;)

Jag är inte yoga

                                            ”Jag är ingen yoga-människa”

                                      Jag har sagt det så otroligt många gånger

När jag i mitten av december var på min tredje yoga-klass i livet slog det mig att jag inte skulle märkt att det var yoga om ingen sagt nått. Jag upplevde det som en väldigt bra modern dansklass med fokus på rörelsens ursprung och den naturliga rörelsen.

Läraren, Jonathan Monks pratade om rörelseflöden, blockeringar och vikten av att öppna upp dessa för att kunna ge plats åt rörelsen. Han pratade om hur rörelsen flyttar oss, inte hur vi styr den.

Kan tyckas flummigt, men solklart för en dansare. Och tydligen också för yoga-folket. Sedär, vi är kanske inte så olika.
Monks kallar rörelsen och energin för Gud, inom dansen säger vi närvaro. Potato potato, vi pratar om samma grej.

Monks på youtube

Mina arbetsgivare, publiken.

Det jag gör på scen är viktigt.
Det gör mig stark och det ger andra inspiration och motivation att våga.

Fördelen med att vara kulturarbetare är att mina arbetsgivare, publiken, ger mig instant feedback. Jag får applåder när jag gör något bra på mitt jobb. Jag får en spänd tystnad när jag ger i mig in i något skrämmande och svårt. Jag får hjärtliga skratt när jag bjuder på mig själv och låter här och nu styra.
Fler arbetsgivare borde vara som mina.