Till skillnad från dansvärlden och alla träningskoncept ser jag yogan och dess filosofi som något som fokuserar på den egna kroppens välbefinnande, inga yttre värderingar. Alla som jag har hört tala eller skriva om yogan lägger fokus på funktion och ro i själ och sinne, på balans i alla delar av livet.
Det är något som lockar mig: Att få utforska rörelsen utan värderingar.
Men i stort sett alla bilder och instruktionsvideor jag hittar på yoga visar näst intill sjukligt smala personer med artikulerade muskler och kläder som ofta visar mycket av den solbruna huden. Även under Yoga Games i Göteborg var det tydligt hur en ”yogamänniska” förväntas se ut.
Givetvis vill en lärare vara tydlig i sin pedagogik och därigenom tydligt visa kroppens formationer och rörelser. Det blir också mer fokuserat att se någon som befinner sig i en vacker och rofylld miljö.
Men gör dessa ideal yogan till en klassfråga?
Självklart finns samhällets krav och ideal närvarande i allt vi tar oss för, men jag hade hoppats att yogan skulle ge mig en känsla av en paus från allt detta.
För att finna balans och ro behöver vi känna oss fria i vår omvärld, att den är kravlös kring form och utseende och att där finns en öppenhet för olikhet.
Vilka krav finns egentligen inom yogan kring utseende och uttryck?
Mina fördomar kring yogan ser ut som följer:
- Alla som håller på med yoga är smala
- En måste vara vig för att göra yoga
- Alla som håller på med yoga är vegetarianer
- All yoga är långsam
- Yoga är för kvinnor i den vita medelklassen
- Att göra yoga kräver tid, tålamod och tystnad
- Gör du yoga rätt behövs ingen annan träning
- Riktig yoga är bättre och finare än gymyoga
- En guru har turban
Haj! Lite som jag funderat på angående ditt inlägg.
SvaraRaderaTänker personligen inte att alla som håller på med yoga nödvändigtvis är smala. Möjligtvis är de flesta som ägnar sig åt regelbunden praktik av mer dynamisk yoga smala - en naturlig effekt av effektiv träning.
Gymyoga har jag haft fördomar mot, men har också testat det. Det är inte mindre fint, det är bara risk att den mentala aspekten försvinner. Jag fick under 3 månader aldrig hjälp eller assistans för vi var så många. För mej är gymyoga mer en fysisk träning, speglar, (hög) musik som distraherar sinnet och oftast att titta på och efterlikna lärarens rörelser. En miljö lite svårare att öva upp sin mindfulness i. För mej är ashtanga-yoga i en studio att lyssna inåt, mentalt fokus, att andas, händer som hjälper och korrigerar, och ibland en röst att lyssna till som leder passet. Inte fokus på form och utseende på samma sätt, det finns inga speglar och ingen lärare som utför rörelserna samtidigt. I ashtangans shala ser jag kvinnor och män (på gymmet en klar majoritet kvinnor). Men prislappen på passet exkluderar nog otroligt många.
Jag tror, som du säger, att spridningen mellan könen är bättre på många yogastudios och att mindre klasser ökar kvalitén då det är lättare att få hjälp, det blir en mer harmonisk stämning och det är lättare för läraren att uppfatta om alla följer med i tempot på övningarna etc.
RaderaYoga ses nog ofta också som en vuxengrej, något som kräver mognad och sällan provas på i skolan. Fördelen med "gymyogan" tycker jag är att den gör det mer tillgängligt för fler att testa yoga. Det är också ett mindre "flummigt" steg att ta för den som är helt ovan än att gå till en yogastudio med plingande musik och doft av eteriska oljor.