Att lära sig att dansa eller att lära sig en dans.

I helgen har jag varit på fest med mestadels sjukgymnaster. De lärde mig två danser.

Jag har ofta blandade känslor kring dansgolv på fester. Dels en befrielse kring att tillåtas ha enbart kul i dansen och till musiken. Dels prestationskrav – att det liksom ska synas att en är dansare. Men också en del skam och frustration kring att andra inte vågar dansa bland dansare.

Dansen på en fest handlar ofta om att röra sig i takt till musiken, röra sig tillsammans, leka och hitta roliga rörelser och inspireras av varandra. Det skapas en gemensam improvisation där det ofta finns en outtalad ledare, som också skiftar.
När en bryter ner det i beståndsdelar är det något väldigt häftigt som pågår på det där dansgolvet som skulle förekomma ganska sent i en professionell dansutbildning.

Foto: Joakim Skierus
Spontant akro-framträdande på Öppen scen

I stort sett överallt där dansundervisning bedrivs fokuseras större delen av terminen på att träna in en dans, en koreografi, en kombination. Terminernas mål blir att skapa en produkt att visa för föräldrar och vänner snarare än att lära eleverna dansteknik, kultur och känsla för rörelse.
Jag är säker på att eleverna skulle utvecklas mer ifall danslektionerna handlade om dansglädje, uttryck och teknik snarare än prestation och bekräftelse.

Givetvis är det viktigt att få visa vad vi lärt oss och inom scenkonst bör såklart scenisk närvaro och publikkontant tränas. Men kulturvärlden behöver uppdateras.
Låt eleverna hålla en danslektion för föräldrar och vänner, klipp ihop en dansfilm eller gör ett performance på stan och kulturchocka världen.